Solaris – den obegripliga utomjordingen

Den sovjetiska science fiction-klassikern fortsätter att vidga våra sinnen

I Andrej Tarkovskijs film “Solaris” blir inte mötet med intelligent liv vad människan tänkt sig. Förhoppningarna om att få svar på alltings gåta och inte minst möta en utomjordisk “andre” att spegla sig i går om intet när det hon står inför är ett fullständigt olösligt mysterium. 

Polacken Stanislaw Lem avskydde sin samtids västerländska science fiction, han fann den ytlig och beräknad, utan vare sig mod eller litterära ambitioner. Den ende han kände samhörighet med var amerikanen Philip K. Dick vars romaner som ”Mannen i det höga slottet” (1961), ”Androidens drömmar” (1968), ”Ubik” (1969) och ”Skannad i dunklet” (1973) använde berättelser om framtiden för att filosofiskt och samhällskritiskt utforska verklighetens väsen och vår upplevelse av den, människans natur och den personliga identitetens problem mot en fond av hyperkapitalistiska och auktoritära dystopier. 

Stanislaw Lem 1966. Foto: Wojciech Zemek

Det var inte ömsesidigt, den schizofrene och drogmissbrukande Dick var misstänksam mot Lem och trodde att denne egentligen inte fanns, att hans författarskap i själva verket var produkter av en hemlig kommitté under sovjetisk kontroll som försökte underminera västerländska demokratier med sina romaner, en teori han också presenterade för FBI. Det var dessutom Lem som översatte (han talade sju språk och mätte 180 i IQ) Dicks ”Ubik” och när denne inte var nöjd med den ersättning han fick av förläggaren anklagade han sin kollega för att ha bedragit honom. 

Philip K. Dick 1962. Foto: Arthur Knight

Om Lem var kritisk till hur litteraturen i ”den fria världen” led under marknadens tyranni, så hade han under de första 15 åren av sitt författarskap tvingats kompromissa med den stalinistiska censuren och filtrerar sina berättelser genom socialistiskt realistiskt raster och tvingats skriva dit en slutknorr om att löftet om det kommunistiska paradiset till slut infrias i framtiden. Det var svårt för Lem som var djupt pessimistisk beträffande människan, ja, rent av misantropisk. 

Han, som var son till en rik judisk läkare, överlevde Förintelsen med en hårsmån och bistod den polska motståndsrörelsen, diskrimineras sedan av kommunisterna på grund av sin ”borgerliga bakgrund”. För Lem fanns friheten vare sig i öst eller väst och han uppfattade att både teknologiutvecklingen och det växande välståndet utgjorde ett hot mot vår sanna mänsklighet. Lem påminde ständigt om att evolutionen med nödvändighet inte skulle utveckla människan till en intelligentare art. 

Stanislaw Lem 1966. Foto: Wojciech Zemek

Samtidigt som revolten i Ungern slogs ner av sovjetiska styrkor 1956 lyckades reformister med stöd av arbetarna mer framgångsrikt genomföra liberaliseringar i Polen, vilket bland annat ledde till större yttrandefrihet. Från 1956 till 1968 åtnjöt Lem sin största frihet som författare under kommunisttiden och kunde då också skriva sina viktigaste verk, både romaner och filosofiska essäer, och intressant nog sammanfaller det med Dicks mest kreativa period. 

Väst hade betydligt varmare känslor för Lem, trots dennes östeuropeiska “snobbism”. Under sitt liv sålde han omkring 45 miljoner böcker världen över. Lem betraktades också som en av de stora science fiction-författarna i sällskap med britterna H. G. Wells och Olaf Stapledon. Den senares filosofiska roman ”Stjärnskaparen” (1937), en egensinnig myt om universums natur och tillblivelsen, inspirerade den yngre landsmannen Arthur C. Clarke att skriva manuset till amerikanen Stanley Kubricks klassiska film ”År 2001 – en rymdodyssé” (1968). 

På samma vis som Lem hade svårt för den samtidiga västerländska litteraturen, var den ryske filmskaparen Andrej Tarkovskij inte imponerad av Kubricks rymdhistoria, han uppfattade den som schematisk och utan verkligt djup och sanningssökande. Tarkovskij älskade Ingmar Bergman och japanen Akira Kurosawa (och det var ömsesidigt, Bergman beskrev Tarkovskijs filmer som “mirakler”, att denne ryss lyckades skapa en gränslös frihet i rummet och framställa livet som en dröm eller en spegelbild på ett vis han själv aldrig fullt ut förmådde, och Kurosawa höll sedan just Tarkovskijs “Solaris” högt som en personlig favorit), men uppfattade mycket västerländsk film som rent skräp. Undantagen var amerikanska, George Lucas rymdsaga “Stjärnornas krig” (1977) och James Camerons dystopiska “Terminator” (1984), vars mörka framtidsvision och gestaltning av människan och hennes öde han upplevde överskred alla tidigare gränser för filmkonsten. 

Tarkovskij själv hade drabbats av den sovjetiska censuren som förbjöd honom att visa sin realistiska medeltidsskildring ”Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljov” (1966) därför att den inte skildrade den ryska historien enligt marxist-leninistisk tolkning. I stället fick han upp ögonen för Lems populära roman ”Solaris” (1961) och såg en möjlighet att fortsätta sitt skapande genom att filmatisera den. 

I framtidsskildringen ”Solaris” skickas psykologen Kris Kelvin till en rymdstation som cirkulerar kring den nyupptäcka planeten Solaris. Forskarna på stationen har studerat detta flytande klot i årtionden, men blir inte kloka på vad det är för något, planeten tycks vara en enda jättelik livsform, men de kan inte hitta något sätt att kommunicera med den. 

Originalaffisch till Andrej Tarkovskijs film ”Solaris” (1972).

I strid med Förenta Nationernas konventioner beskjuter de den med elektromagnetisk strålning för att försöka få en reaktion och får en högst oväntad sådan. Vansinne bryter ut på rymdstationen när forskarna drabbas av mentala trauman, planeten tycks på främmande vägar tränga in i djupet av dem och låta dem möta sina inre demoner. Dessa gestaltar sig snart i rummet som en slags högst påtagliga projektioner ur besättningens medvetanden. Snart möter också Kelvin sin förlorade kärlek Rheya som tagit sitt liv, hans skuld och sorg tar form av en ”gengångare”. 

Kris Kelvin (Sonatas Banionis) och Rheya )Natalja Bondartjuk) i Andrej Tarkovskijs ”Solaris” (1972).

Det sägs att den 170 miljoner år gamla bläckfisken är lika intelligent som vi, men att vi som arter helt enkelt inte kan kommunicera med och förstå varandra. I ”Solaris” gör Lem vårt möte med ett annat intelligent liv till ett misslyckande, det blir ingen riktig ”kontakt av tredje graden”, utan i stället blir Solaris mer och mer förbryllande och allt mindre mänsklig ju mer människan försöker förstå den. Romanen handlar om förnuftets och vetenskaplighetens otillräcklighet, hur vi inför det stora mysteriet bara står alltmer svarslösa. 

Kris Kelvin (Sonatas Banionis) i ”Solaris” (1972).

”Solaris” har tolkats som en bild av Sovjets totalitära förhållande till dess satellitstater, men är också en djupt tragisk skildring av människan. När vi väl är nära att finna svaret på livets och alltets gåta är vi så begränsade och självupptagna i våra perspektiv att vi söker efter oss själva, en spegelbild. Lem återkom ständigt till denna vår otillräckligheten i sina berättelser, i novellsamlingarna “Bajki Robotów” (“Robotarnas sagor”) och “Cyberiaden” från mitten av 60-talet vänder han sinnrikt på perspektivet och låter dem utspela sig i ett till synes helt maskinellt universum befolkat av robotar som plötsligt råkar på den biologiska varelsen människan! 

Pieter Brueghels målningar ”Jägarna i snön” (1565) och ”Ikaros fall” (1530) inspirerade Andrej Tarkovskij när han spelade in filmen ”Solaris” (1972).

Tarkovskij betonar det magiska och oförklarliga i Lems berättelse och trollar fram en övernaturlig skönhet genom Vadim Yusovs kameralins. I sitt filmskapande “skulpterade” Tarkovskij i tid, han formade en slags rörlig ikonografi. Rubljovs meditativa ikoner inspirerade honom förstås, men i “Solaris” vände sig Tarkovskij främst till den västerländska konsten, den flamländske renässansmålaren Pieter Brueghels motiv känner vi igen i specifika scener i filmen, liksom den nederländske mästaren Rembrandts hundra år yngre visioner. 

Rembrandts ”Den förlorade sonens hemkomst” (1669) inspirerade Andrej Tarkovskij när han spelade in sin film ”Solaris” (1972).

Stadsdelen Akasaka i Tokyo gav Andrej Tarkovskijs film ”Solaris” (1972) rätt futuristisk känsla. Foto: Bobak Ha'Eri

För att få till en futuristisk miljö begav sig Tarkovskij till Tokyo och filmade de modernaste och arkitektoniskt mest vågade byggnaderna. Solaris yta skapades av aceton, aluminiumpulver och färgämnen. Konstnären och scenografen Mikhail Romadon skapade rymdstationen som inbodd och sliten, snarare än glänsande, prydlig och futuristisk. Han tog råd från ryska rymdingenjörer och använde riktiga sovjetiska 60-talsdatorer för att ge den så realistisk framtoning som möjligt. 

Likt Kubrick som använde Richard Strauss tondikt “Also spracht Zarathustra” (1896) inspirerad av den tyske filosofen Friedrich Nietzsches dödförklarande av Gud i ”2001” lät Tarkovskij Johann Sebastian Bachs tonsättning av den tyske lutheranen Johannes Agricolas psalm  ”Till dig jag ropar, Herre Krist” (1526) bli temat genom ”Solaris”. Vi rör oss alltså bort från ljudet av den immanent världsliga mystik vi möter hos filosoferna Nietzsche och Stapledon till en transcendent kristen upplevelse hos Agricola, Bach och för den delen av Tarkovskij, vars hela filmskapande kretsar kring mötet med vår Skapare. 

Lem var inte förtjust i Tarkovskijs filmatisering, han tyckte att ryssen tappade bort de filosofiska frågorna kring vetandets gränser till förmån för ett mer existentiellt tema om människans tillstånd i ett Fjodor Dostojevskij-artat drama. Samtidigt tog Tarkovskij vara på det sublima sovjetkritiska perspektivet, han lät litauen Donatas Banionis (fast det var dennes roll i ukrainaren Savva Kulish spionfilm ”Död årstid” (1968) som fick Rysslands nuvarande president Vladimir Putin att vilja bli KGB-agent!) spela Kelvin och esten Jüri Järvet forskaren Snaut. 

Kris Kelvin (Sonatas Banionis) i ”Solaris” (1972).

I rollen som Rheya tänkte sig Tarkovskij först Bibbi Andersson (som gick med på att bli betald i rubler), men valet föll till slut på studiekamaraten från filmhögskolan, ryskan Natalja Bondartjuk. Den psykologiska anspänningen och ansträngningen under inspelningen var så stark att Bondartjuk förälskade sig i den gifte Tarkovskij och när han avvisade henne blev hon likt sin karaktär självmordsbenägen. “Solaris” blev också den sista filmen som Tarkovskij spelade in med parhästen Yusov, de grälade alltid under inspelningarna, men den här gången rev de upp sår hos varandra som aldrig ville läka. 

Andrej Tarkovskij. Foto: Festival de Cine Africano Tarifa Tánger - FCAT

”Solaris” kritikerrosades världen över och tilldelades Juryns pris i Cannes och nominerades till Guldpalmen, i Sovjet kom den sedan att visas på biografer i 15 år efter premiären. Tarkovskij själv var inte riktigt nöjd, utan upplevde att det överskridande av science fiction-genren han ville åt förverkligades först i filmen ”Stalker” (1979). Den sovjetiska censuren gjorde också ingrepp i filmen för att öka dess ”realism” och att Tarkovskij klippte bort alla (över)tydliga referenser till Gud och kristen tro (i ateisten Lems roman figurerar just teorin om att Solaris är en gud). Frustrationen över kommunisternas ideologiska strypgrepp om hans andliga skapande fick till slut Tarkovskij att lämna Ryssland och spela in sina sista filmer i Italien och Sverige innan cancern (eller eventuellt KGB) tog hans liv 1986.  

Torsdagen den 15/2 vidgas våra sinnen till bristningsgränsen när biografen Cnema i Norrköping visar “Solaris”, en riktigt science fiction-klassiker.