Singoalla – en sagolik småländsk saga

När vi i dag läser Viktor Rydbergs mörka sagoroman “Singoalla” slås vi av hur framsynt han gräver sig ner i det undermedvetna och skådade den svindlande mänskliga avgrunden.  Årtionden före Friedrich Nietzsche och Sigmund Freud blottade den melankoliske smålänningen drömmarnas hemliga mening och den dionysiska tragedin som ruvar i vårt inre. 

Singoalla och Erland i Christian-Jaques filmatisering från 1949 av Viktor Rydbergs roman ”Singoalla” (1857). Foto: Svenska Filminstitutet

På en holme i en insjö omgiven av tät skog i det djupaste Småland ligger slottet Ekön. Det är riddarsläkten Måneskölds hem i en trakt som kristnats sent och där det hedniska alltjämt dröjer sig kvar. 

Hit kommer en dag i mitten av 1300-talet en skara resandefolk. Mörka i hyn är de ättlingar till de människor från Egypten som straffades att rotlöst vandra över jorden fram till den yttersta dagen sedan de hade nekat Jesusbarnet husrum under den tid då Galileens härskare Herodes lät döda alla gossebarn under två år för att slippa bli avsatt av den judarnas konung som förutspåtts födas. 

Själva dyrkar de Alakho, en god romsk gud som ligger i ständig strid med den onde Beng, djävulen. Enligt deras seder måste rika män dela med sig av sin egendom, om de inte gör det har man rätt att ta för sig av det man behöver och måste inte följa några jordiska lagar. Som tur är låter den gode riddare Bengt Månesköld, märkt och ödmjuk av de många strider han utkämpat i sitt liv, dem att slå sig ner på hans marker.  

Hans blott 17-årige son Erland, en guldlockig yngling med en eldfängd blick, har inte sett mycket av världen, men den lärde pater Henrik, som huserar i den avlägsna traktens kloster, är en vitt berest man, som besökt den grekiska kejsarstaden Konstantinopel, Roms kyrkor och hedniska ruiner och Jesus grav i Jerusalem, undervisar honom. Henrik korresponderar med påven i Avignon och de lärde vid universitetet i Paris och ger råd till självaste kung Magnus. Han läser både på latin och grekiska, och också de gamla hedniska författarna och tänkarna. 

Men mer än studierna för pater Henrik brinner Erland för att vara ute och jaga, både örn och varg, med sina två väldiga hundar Käck och Grip. 

En dag när han smyger runt i skogen får han se den sköna Singoalla, en flicka som tillhör resandefolket. Hans hundar blir inte lika tjusade som han själv och Grip går till attack. Singoalla försvarar sig kvickt med sin dolk och sätter den i jyckens hals. Först blir Erland bestört, men finner sig snart i situationen och inser ridderligt att flickan handlat med fruktan för sitt liv. Imponerad av hennes vapenfärdigheter erbjuder han sig rent av att också ta livet av Käck för att de förnärmat henne och gjort henne rädd. Singoalla finner Erland vara en grym och våldsam ung man och ber honom skona djuret som i stället lägger sig vid hennes sida. 

Ingen mindre är Carl Larsson illustrerade den fjärde upplagan från 1894 av Viktor Rydbergs “Singoalla” (1857).

Det här är förstås början på en omöjlig kärlekshistoria. Erlands tilltänkta är den blåögda Helena, dotter till den närmaste grannen riddar Gudmund Ulfsax, men nu har han i stället förtrollats av den exotiska Singoallas genomtränga svarta blick och gyllenbruna hy. 

I en våldsam uppgörelse, man mot man, besegrar Erland Singoallas trolovade, den tio år äldre Assim, som är son till den tidigare hövdingen och blir därefter ”accepterad” av hennes far, hövdingen. Erland bestämmer sig för att följa med Singoallas folk när de reser, men hennes mor förgiftar honom med sina häxkonster genom att låta honom dricka en ur en kalk som påminner om den som finns i klostret. Till Singoallas förtvivlan blir Erland fastbunden vid ett träd.

Lauritz Falk som Assim och Viveca Lindfors som Singoalla i Christian-Jaques film “Singoalla” från 1949.

Men så plötsligt kommer pater Henrik beväpnad tillsammans med andra män i ett uppbåd som förföljt de resande, då det visar sig att de stulit från klostret. Hövdingen som håller Erland som gisslan köper sig fri lejd med dennes liv och hans folk ger sig av med klostrets skatter. 

Erland överlever förgiftningen och är sedan förbittrad över Singoalla som han tror har lurat honom. Men han går vidare och gifter sig med Helena. 

Tio år senare knackar det på klostrets port och där står en liten gosse som presenterar sig med det egendomliga, väl talande, namnet Sorgbarn. Pojken frågar efter Erland och säger att han kommit med önskan om att under hundra dagar och nätter vara dennes tjänare. Genom kontrollfrågor undersöker de om Sorgbarn är kristen, så som han påstår, och pojken berättar att hans mor sänt honom, att hon i en syn förstått att detta egendomliga uppdrag ska ge klarhet i vad den skatt som stals från klostret ska uppenbaras. Pater Henrik finner det hela trovärdigt och högst motvilligt går Erland med på att låta Sorgbarn stanna som hans slav. 

Sorgbarn spels av Jean Georges Chambot i Christian-Jaques film “Singoalla” (1949).

Erland är hård mot sin nye träl, men motvilligt känner han en syndig dragning till pojken och om nätterna drömmer han om möten med Singoalla där Sorgbarn är deras kärleksbarn. Samtidigt kommer digerdöden svarta skugga smygande över trakten. 

1894 års utgåva av Viktor Rydbergs “Singoalla” illustrerades av ingen mindre än Carl Larsson.

I idéhistorikern Anders Burmans nya bok ”Den sista idealisten” (2024) sätts Rydberg som intellektuell av europeiskt snitt in i sitt sammanhang, en småländsk tänkare som för samman traditionen från Aten, Rom, Jerusalem och Thule (det fornnordiska eller ”germanska”) i en alldeles egen vision av verkligheten. Årtionden efter att ”Singoalla” (1857) gavs ut såg Rydberg själv hur tidigt ha intresserat sig för drömmarna som ett sätt att tolka människans inre och driftsliv. Som en svensk romantiker, mest förtrogen med Goethe, skrev han på gehör, Rydbergs mörka och sensuella saga tycks skriven med rent demonisk inspiration som utmanar i en högst personligt, men alltjämt allmänmänskligt angelägen insikt i våra existentiella villkor. Rydberg är också själv en faustisk gestalt, ständigt törstande efter kunskap om tillvarons mysterier.

Viktor Rydberg, målning av Albert Edelfelt från 1892.

Erlands väg till personlighetsklyvning och vansinne gestaltas genom hans vantrivsel och olycka under dagarna och ständiga bitterhet mot skuggsidan i hans inre, där begäret efter Sorgbarn och Singoalla ruvar och kommer i dager under nattens drömmar. Visst kan vi här utläsa en rejäl dos av Sigmund Freuds psykoanalys nära på ett halvt sekel före att denne själv formulerade den. 

Sigmund Freud 1921. Foto: Max Halberstadt

Erland lever oskuldsfullt i sitt Eden, slottet i skogen, när begäret och lusten gör inträde i hans liv genom Singoalla, detta oemotståndliga naturväsen. Det dygdigt kulturella, det ridderliga, högstämda och rent teologiska utmanas av det hedniskt djuriska. Här finner vi filologen och filosofen Friedrich Nietzsches analys av relationen och dynamiken mellan det apolloniska och dionysiska i hans verk ”Tragedins födelse” (1872). Enligt Nietzsche är den grekiska antikens främsta skapelse tragedin, som utgör en perfekt sammansmältning mellan det "apolloniska" (drömmen, ordningen, integrationen av psyket, skapandet, skönheten, klarheten, individualiteten) och det ”dionysiska” (kaos, berusning, förhärligande av naturen, instinkter, intuition, lust och smärta, upplöst och tillintetgjord individualitet, existensens helhet, orgiastisk passion, upplösande av alla gränser, excess, förstörelse). Detta utgör tragedin, den formel för livet vi så väl känner igen, hur vi ihärdigt försöker skapa ordning i en tillvaro som är motstridig, överraskande och i slutändan obegriplig. Det gjorde det möjligt för grekerna att manifestera själva livskänslan och en enighet med världen som sedan filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles fjärmade dem ifrån genom att försöka rationalisera livet och tolka det vetenskapligt. Det är också Nietzsches kritik mot kristendomen (Jesus upphäver ju tragedin genom att besegra döden och erbjuda evigt liv) och den västerländska civilisationen, bejakandet av det rationella och apolloniska och förträngandet av det dionysiska har gjort oss olyckliga och rent av våldsamma och farliga i vår strävan att lägga livet till rätta. 

Friedrich Nietzsche, målning av Edvard Munch från 1906.

Erland, som i förträngandet av sina begär, till slut i vansinne mördar sin egen son Sorgbarn är en god gestaltning av denna olycka, men Rydberg låter honom efter att pesten tagit Helenas liv bli en from gudsman som lever som eremit med vännen Johannes i en koja ute i skogen efter att han fått veta att Singoalla adopterat hans son. 

Rydbergs eget liv kan förstås spåras i sagan. Hans egen ihärdiga melankoli hemsökte honom sedan barnaåren, han var bara fem år gammal när modern dog i kolera och fadern, fångmästare på Jönköpings slott och en sargad veteran från kriget 1809, blev så utom sig av sorg att han drabbades av sinnesförvirring och tog till flaskan som tröst. De fem barnen skingrades och växte upp i olika fosterhem och från 13 års ålder fick Rydberg klara sig själv och finansierade studier och leverne genom att undervisa.

Viktor Rydberg 1876.

Vuxenlivet präglas av kampen att passa in det borgerliga Sverige och samtidigt känna en djup dragning till pojkar och män. Kristendomen var han kluven till, i de teologiska arbetena avvisar han treenigheten och finner Jesus Kristus vara en idealmänniska enligt sin platonska uppfattning om verkligheten. För enligt Rydberg utgjordes den högre och sannare verkligheten av rena idéer enligt Platons modell, den sinnliga världen var egentligen bara en förgänglig skuggtillvaro. 

I ”Singoalla” ser vi tydligt att Rydberg är en romantiker och idealist, bara sagomotivet i sig visar det. Precis som i debutromanen ”Vampyren” (1848) lånar han stämningar från den gotiska och skräckromantiska traditionen, men det är på det psykologiska planet som berättelsen fascinerad, där är skillnad mellan gott och ont långt ifrån självklar, tvärtom tycks människan inre bestå av en balans mellan det apolloniska och dionysiska, det medvetna och det omedvetna, enligt Nietzsches eller Freuds modell. Erland är involverad i en mognadsprocess, en slags individuation där han blir klar över vem han egentligen är i dragkampen mellan höga ridderliga ideal och djupa djuriska drifter. 

Med moderna ögon sett kan resandefolket betraktas som stereotypt beskrivet, men kulturhistorikern Rydberg ger prov på kunskap om romers tro och seder (även om vi i dag vet att de utvandrade från Rajasthan i nordvästra Indien för tusen år sedan, förmodligen fördrivna av muslimer), och i hans saga får de representera det hedniska och djuriska, själens skuggsida och det omedvetna. Pater Henrik och den höviska riddarkulturen gestaltar det förfinat apolloniska, kulturella och behärskade. Den sagovärld som gestaltar människans inre blir i Rydbergs händer drömska, surrealistisk, esoterisk och mörkt sensuell. 

På Kungliga Operan sattes Gunnar de Frumeries opera “Singoalla” 1939 och även om den inte tillhör repertoaren sedan dess spelades den in på skiva 1988 med ingen mindre än Ann Sofie von Otter i rollen som Singoalla.

Till fransmannen Christian-Jaques (Christian Maudet) filmatiseringen av ”Singoalla” (1949), den hittils enda och dittills mest påkostade svenska inspelningen (drygt 70 miljoner kronor i dagens penningvärde), skrev nationalromantikern Hugo Alfvén musiken. Månesköldarnas borg byggdes på Gärdet i Stockholm och Söderbysjön i Nacka. Det blev dessutom i tre versioner, en svensk, en engelsk och framför allt en fransk. 

I Sverige fick filmen inte ens ett ljummet mottagande av kritikerna, som uppfattade den som pekoral, schablonmässig och omänsklig. Publiken lät sig däremot förtrollas. 

Undersköna Viveca Lindfors som Singoalla i Christian-Jaques film med samma namn från 1949.

Problemet var att den franska nyfikenheten krockade med svensk jantelag och bondförnuft. Likt sina landsmän verkade Christian-Jaques under surrealistisk och psykoanalytisk influens och lyfte fram det drömska och erotiska i Rydbergs saga, något som gick på tvärs med den svenska samtidens mer realistiska och enkla filmspråk. De svenska skådespelarna är därför uppenbart vilse i den franska sagoskogen, men svensk-amerikanskan Viveca Lindfors är Singoalla i både tanke och känsla och den serbisk-franske stjärnan Michel Auclair, som tidigare spelar i en annan sagofilmatisering, Jean Cocteaus surrealistiska klassiker ”Flickan och Odjuret” (1946), överglänser vida Alf Kjellin (som förvisso skulle inleda sin Hollywoodkarriär samma år) i rollen som Erland. 

Alf Kjellin spelar Erland i den svenska versionen av Christian Jaques film “Singoalla” (1949).

En sådan tolkning av den svenska mystiken och magin som Christian-Jaques ”Singoalla” skulle först återkomma i Ingmar Bergmans existentialistiska medeltida dramer ”Det sjunde inseglet” (1957) och ”Jungfrukällan” (1960) ett tiotal år senare. 

Om det är något förutom dikterna ”Tomten” (1881) och ”Betlehems stjärna” (1891) som svenskar i dag är bekanta med av Viktor Rydbergs alster så är det ”Singoalla”, en mörkt romantisk saga om förbjuden kärlek i samma tradition som Ovidius dikt ”Pyramus och Thisbe” (från år 8 efter Kristus), keltiska ”Tristan och Isolde”, Shakespeares tragedi ”Romeo och Julia” (1597) och Gabrielle-Suzanne Barbie de Villeneuves konstsaga ”Skönheten och Odjuret” (1749).