När det blåser på månen

Guds nåd från det keltiska skotska höglandet till Eskilstunas svensk-finska vemod

Det är nu snart 80 år sedan Eric Linklater skrev sin älskade ”Det blåser på månen”, en i raden av flera fantasifulla sagoromaner i en brittisk kristen romantisk tradition, från James Macpherson och George MacDonald till C. S. Lewis och J. R. R. Tolkien.

”Är jag en astronaut? Är jag så ensam?”

Joakim Berg hade onekligen läst sin Eric Linklater när han satte titeln på Eskilstunabandet Kents första singel ”När det blåser på månen” (1995).

Knappt femtio år tidigare skrev den skotske författaren, historikern och nationalistiske politikern Linklater sin prisade ungdomsklassiker ”Det blåser på månen” (1944), sedan dess ständigt återutgiven, översatt och läst.

Vi får möta Dina och Dorinda som bor i den fiktiva byn Midmeddlecum någonstans på den engelska landsbygden. Deras far, major Rytter, är militär och måste dra på sig rödrocken och lämna dem ensamma när han beger sig i väg på ett farligt uppdrag till det krigiska, auktoritära och slutna landet Bombardiet.

De två systrarna förmanas att vara skötsamma medan fadern är borta, för det ”blåser en ond vind på månen” och denna kan ”blåsa rakt in i hjärtat på en om man inte är snäll” och då kommer man vara elak och olydig under en mycket lång tid. Dina och Dorinda anstränger sig så mycket de kan för att vara lydiga, men allt de gör uppfattas bara som hyss och rackartyg av vuxenvärlden.

Flickorna dricker en trolldryck som en häxa i trakten bryggt, vilket förvandlar dem till kängurur och nu börjar deras resa in i en bisarr och magisk tillvaro. De tillfångatas och placeras på ett zoo där de lär känna en gyllene puma och en silverfalk som de sedan flyr tillsammans med.

Dina och Dorinda fritar också sin danslärare Casimir Corvo från fängelset och i gengäld hjälper denne dem med att rädda deras far som hålls fången av Bombardiets tyranniske härskare greve Hulagu Bloot.

Soldater ur det skotska infanteriregementet Black Watch övar under första världskriget 1917. Foto: Bain

”När det blåser på månen” är förstås ett fantasirikt och lekfullt sätt att närma sig brittiska barn och ungdomars upplevelse av andra världskriget, av fäder och bröder som reser i väg för att strida mot ondskans axelmakter. Linklater själv tjänstgjorde i det skotska infanteriregementet Black Watch under första världskriget och som marinofficer på Orkneyöarna och sedermera tjänsteman på brittiska krigsministeriet under det andra. Han skildrade också sina krigserfarenheter i flera böcker för vuxna läsare.

Den skotske författaren, historikern och nationalistiske politikern Eric Linklater. Foto: Howard Coster

Linklaters absurda saga för förstås tankarna till Lewis Carrolls 80 år äldre barndomsklassiker ”Alice i Underlandet” (1865), i vilken den busiga och modiga flickan Alice genom magi träder in i en annan värld befolkad av de mest sällsamma varelser och ting.

Lewis Carroll, självporträtt från 1857.

Linklater skriver helt klart i samma tradition som Carroll, på ett liknande vis låter han sagan symboliskt spegla hansengelska samtid. Hos Carroll möter vi en kritik av det ofta så dubbelmoraliska samtida viktorianska England, i Linklaters roman allvaret i kampen mot vår världs mörkerkrafter i form av militarism, fanatism och totalitärt förtryck.

”Alice i Underlandet”, målning av George Dunlop Leslie från 1879.

”Det blåser på månen” är skriven före C. S. Lewis serie om landet Narnia (1950–1956) och J.R.R. Tolkiens trilogi om Härskarringen (1954–1955). Vi ser inte minst hur Lewis på samma vis låter beskedliga engelska ungdomar färdas genom olika ”portar” till en sagovärld som speglar vår egen.

J. R. R. Tolkien 1926. Foto: Okänd

Både Lewis och Tolkien var starkt influerade av den äldre skotske författaren och poeten George MacDonald, som också var Carrolls vän och mentor.

George MacDonald 1860. Foto: William Jeffrey

I flera dikter och berättelser målade MacDonald under andra hälften 1800-talet upp en sammansatt sagovärld som sedan kom att inspirera författare som Edward Dunsany och Arthur Machen och sedermera de mer namnkunniga Lewis och Tolkien.

Själv var MacDonald influerad av de tyska romantikerna och deras stora intresse för germansk, grekisk och romersk mytologi. I synnerhet fann han en förebild i diktarfilosofen Friedrich von Hardenberg, ”Novalis”, en konverterad katolik som uppvuxen i ett pietistiskt hem ständigt sökte känslans närvaro och en mystisk strävan efter det fullkomliga och eviga. Novalis idealiserade den katolska kristna europeiska enhetskulturen och såg i framtiden hur denna skulle återupprättas. Hos MacDonald finner vi samma strävan att ”återförtrolla” en värld som alltmer formades av upplysningens vetenskapstro samt av industrikapitalism, ett projekt som sedan återkommer i Lewis, Tolkiens och för den delen Linklaters författarskap.

Heimdall vakar över regnbågsbron Bifrost mellan gudarnas och människornas värld i den nordiska mytologin. Illustration av Emil Doepler från 1905.

I MacDonalds berättelser finner vi spår av äldre judiska och kristna motiv samt nordisk mytologi, som exempelvis bron Bifrost mellan gudarnas och människornas värld. Men framför allt grävde han i Skottlands karga kulturmylla och inspirerades av de gamla kelternas myter och seder. En viktig ingång till dessa var 1700-talspoeten och författaren James Macpherson som efter Charles Perrault, men före bröderna Grimm, vandrade över det skotska höglandet och samlade in folksagor och visor i syfte att försöka återskapa den keltiska mytologin.

James Macpherson 1780. Målning av George Romney.

Det visade sig emellertid att han inte var särskilt skicklig på detta, Macphersons kunskaper i gaeliska var för ringa. Men det hindrade honom inte ifrån att skriva det inflytelserika prosapoemet ”Ossians sånger” (1761–1763). Han påstod sig ha funnit en rad ballader författade av en skotsk poet kallad ”Ossian”, baserad på den keltiske halvguden och barden Osín, som skulle ha levt och verkat under 200-talet efter Kristus. Världen var i chock, det fanns alltså en keltisk ”Homeros” man tidigare var helt obekant med, en högkultur som frodats i högländerna.

”Ossian sjunger sin svanesång”, målning av Nicolai Abildgaard från 1782.

Femton år tidigare hade de skotska klanernas sista försök att hävda makt och frihet krossats under slaget vid Culloden 1745 och högländernas kultur underkuvades sedan effektivt av den brittiska kronan. En kulturhistorisk upptäck som denna var därför av stort värde för den skotska identiteten.

Skottarna besegras av engelsmännen under slaget vid Culloden 1745. Målning av David Morier från 1765.

Nu visade det sig förstås inte stämma, Macpherson hade diktat ihop alltsammans, även om det bar spår av de gamla berättelser som utgör det som vi i dag känner till från den verkliga keltiska mytologin.

Ossian frammanar gudar och andar med sin harpa och sång. Målning av François Gérard från 1801.

I ”Ossians sånger” förs vi tillbaka till en mytisk skotsk forntid där tragedierna staplas på varandra i en tillvaro präglad av blodiga slag, lönnmord och olyckliga kärlekshistorier. Det är inte så mycket dramatiken som stämningarna och visionen som är Macphersons litterära bragd. Han bryr sig inte om att redogöra för kelternas samhälle, kultur, religiösa seder eller arkitektur. Macpherson beskriver i stället, influerad av den irländske filosofen Edmund Burkes teori om ”det sublima”, att också det mörka, osäkra, förvirrande och skrämmande har sin skönhet. Landskapet, höljt i evigt grå dimma och duggande regn, har huvudrollen, endast undantagsvis lyses det upp av en döende sols svaga strålar och efemära meteoriter som illavarslande faller från himlavalvet.  

Hjälten Finn möter sina förfäders andar. Målning av Nicolai Abildgaard från 1882.

Även om Macphersons ”bluff” synades kom hans litterära geni och egensinniga vision att influera otaliga författare, konstnärer och musiker, hans betydelse för romantiken kan inte överskattas. Vi ser det förstås hos skotska och engelska författare som Walter Scott och Lord Byron, eller en brittisk målare som William Turner, men bland Macphersons beundrare fanns också fransmän som Napoleon Bonaparte, Diderot och Voltaire och den tyska romantikens galjonsfigurer som Johann Gottfried von Herder och Johann Wolfgang von Goethe.  

”Fiskare till havs”, målning av William Turner från 1796.

MacDonalds författarskap fylls av keltiska och fornengelska föreställningar, bland annat förekomsten av ”de underjordiska”, ”gobliner” eller ”vättar”, vars uppenbarelser påminner starkt om de onda varelserna orcher i Tolkiens berättelser om Midgård.

Jessie Willcox Smiths illustration från 1920 till George MacDonalds sagoroman ”Prinsessan och de underjordiska” (1872).

Lewis var anglikan och Tolkien katolik, bägges böcker är väsentligen kristna, den förres övertydliga, den senares mer intrikata.

MacDonald var också reformert pastor, men en kontroversiell och egensinnig sådan. Uppvuxen och utbildad i det kalvinistiska Skottland var han fostrad i uppfattningen om den dubbla predestinationen, att Gud frälst ett urval av människor och att dessa lever i nåden både på jorden och i himmelriket, medan andra redan är fördömda. Han vantrivdes med den föreställningen och utvecklade i stället en egen teologi influerad av den grekiske kyrkofadern Gregorios av Nyssa som hävdade att alla människor genom tiden blivit frälsta genom Jesus Kristus död och uppståndelse, på något annat vis kan inte Gud själv vara fullkomlig. Den ondska vi själva ändå orsakar och drabbas av är följden av en process Skapelsen genomgår för att bli så som Skaparen vill ha den.

Nyssas teologi var influerad av nyplatonskt tänkande som då var populärt i tiden. Nyplatonikerna utvecklade den atenske filosofen Platons lära om ”Det Högsta Goda” (även kallat Gud) som alltings ursprung och fulländning i en föreställning om att hela tillvaron utstrålar från Gud. I en sådan lära kan det onda endast utgöra icke-vara, allt som finns hör hemma hos sin Skapare och är därför gott. En sådan platonsk kristendomsuppfattning möter vi sedan också hos Lewis och Tolkien.  

”Lilith”, målning av John Collier från 1892.

En så generös nåd genomsyrar MacDonalds skönlitterära författarskap, alla syndare och också ondskans tjänare omsluts till sist av Guds villkorslösa kärlek. I hans sista roman ”Lilith” (1895) är temat om livet, döden och frälsningen explicit. Nu inspirerad av den tyske lutherske 1600-talsmystikern Jacob Böhme (och dennes teori om att Skapelsen finns i flera olika dimensioner), berättar han en sällsam kristen saga där också den demoniske Lilith, enligt judisk rabbinsk tradition den första människan Adams första olydiga demoniska hustru, nås av nåden.

I MacDonalds vackra dikt ”The Wind and the Moon” ger sig vinden in i det hopplösa företaget att blåsa bort månen från himlen. Vinden är så övertygad om sin styrka att den får för sig att det är den som får månen att försvinna, när det själva verket är molnen och jorden som förmörkar den.

Bilden av en vind som blåser över månen är ett fysiskt falsarium (där är det helt vindstilla), men en gripande vision och för MacDonald ett sätt att beskriva att tillvaron endast är genom Guds vilja och försyn.

Linklater har förstås lånat sin poetiska titel och strof från MacDonalds dikt, men hans roman präglas av samma barmhärtighet, trots vindens övermod är dess illvilja egentligen overklig, Guds nådefulla ordning finns där alltjämt, även när det blåser.

Linklaters far kom från Orkneyöarna med dess norsk-danska historia och hans morfar var en svensk sjöman. Av det skälet intresserade han sig för fornnordisk mytologi och kultur. Linklaters roman ”Männen från Ness” från 1932 handlar om den danske vikingen Ragnar Lodbrok och dennes söner. Den översattes av Frans G. Bengtsson till svenska året därpå och den influerade honom tydligt till att skriva sin egen klassiker”Röde Orm” (1941).

Eskilstunabandet Kent uppträder på Grammisgalan 1996 när de tilldelats pris för bästa pop- och rockgrupp. Foto: Pawel Flato / SCANPIX

Kent var i sin existentiella rockmusik en slags svensk-finska arvtagare till Pär Lagerkvist och Ingmar Bergman, de traderar det uråldriga vemodet med ett lutherskt allvar och frodig naturmystik i ett (post)modernt urbant betong-Sverige. I Bergs fragmentariska lyrik kan vi i ”När det blåser på månen” urskilja en djup desperat sorg, en tomhet och ensamhet som stillas och fylls av en obändig och villkorslös kärlek:

”För du ska ta mig härifrån, nu när det blåser på månen…”