Från Rödballe till Balsam Karam – 17 verk som definierar Västmanland

Skiss över en regional litteraturkanon

Just nu pågår arbetet med att ta fram en nationell svensk kulturkanon, men är det inte också en idé att sammanställa regionala eller lokala motsvarigheter? Ett sätt att uppmärksamma den dynamiska mångfalden inom riket, att skapa självförståelse och forma eller ompröva identiteter? 

”Från Rödballe till Balsam Karam” är en skiss över en litteraturkanon om 17 verk som definierar Västmanland och det västmanländska. 

Olof Arborelius ”Utsikt över sjö i Vestmanland” (1893)

Litteraturkanon är något som existerar oavsett om vi vill det eller inte. Det finns helt enkelt litterära verk som genom historien har fått en särskild ställning som influens på kommande författande, sådana texter som man ständigt återkommer till. Vilka romaner, dikter och pjäser och så vidare det rör sig om är en akademisk fråga, men nu har det blivit ett politiskt verktyg i ett försök att ena nationen i en tid av splittring och motsättningar. Man kan gott argumentera för att just en gemensam identitet i nationalstaterna i många fall sedan lett till (än så länge) stabila demokratier.  

Vid sidan av den nationella kanon som nu på regeringens uppdrag tas fram av historikern Lars Trägårdh kan man fundera kring frågan om lokala och regionala motsvarigheter. Om en kanons syfte är att samla befolkningen kring en nationell självförståelse utgör förstås lokal och regional kultur och identitet byggstenar för och aspekter av en sådan.

För några år sedan var jag i egenskap av kulturredaktör på Vestmanlands Läns Tidning i samtal med Region Västmanland om att ta fram en regional läsebok för de västmanländska skolorna med ett urval texter som introducerade och fördjupade förståelsen för västmanländsk identitet och kultur genom litteraturen. Tanken var då att få Svenska Akademien med på tåget, men med tanke på hur kraftigt denna anrika institution nu tagit avstånd till en nationell kulturkanon, hade det kanske inte varit möjligt. Själv såg jag på det som ett steg i Region Västmanlands ålagda regionala utvecklingsarbete, ett sätt att stärka den västmanländska identiteten och självförståelsen. 

Nu har jag egenmäktigt skisserat en västmanländsk litteraturkanon omfattande 17 verk som jag påstår definierar länet och landskapet. Jag har skaffat mig en överblick av vilka verk som litteraturhistorikerna lyft fram, för att kartlägga kanoniseringsprocessen är i huvudsak en fråga för forskningen, vilka verk står tidens tand emot och fortsätter att influera litteraturen i en slags organisk eller rent av ”evolutionär” process. Dessutom relaterar jag verken till historiska skeenden och hur väl de gestaltar västmanländska erfarenheter genom tid och rum. Dessa texters relation till den svenska nationens och kulturens utveckling är ytterligare något jag tagit hänsyn till.

Det jag inte intresserat mig för är representation, jag har inte beaktat kön eller bakgrund rörande upphovsmännen. Däremot har geografi, klass, kön, etnicitet och ideologisk mångfald vägts in i urvalet bland ämnesvalen för att just kunna fånga en bred och mångsidig kollektiv västmanländsk erfarenhet. 

Invändningarna mot min kanon kan vara många: ”Varför är inte den, den eller den med? Är det där verkligen västmanländsk? Varför så många män? Var är suringarna? Var sjutton tog Thore Skogman vägen!?Vem är den där utbölingen Jersenius att komma här och berätta för oss vad Västmanland är?” och så vidare…

Man får betrakta min kanon som ett försök att väcka diskussionen om berättelser och poetiska bilders vikt för oss, vilken plats litteraturen egentligen har i vårt samhälle. Nedan följer 17 rubriker i vilka jag skriver om de verk jag påstår definierar Västmanland. 

Ett rekorderligt fruntimmer i Fläckebo

Det finns 28 runstenar i Västmanland att jämföra med över tusen i Uppland, men likväl är det västmanlänningarnas äldsta nedskrivna litteratur. I Fläckebo utanför Sala, 500 meter sydväst om bykyrkan, står Odendisastenen, rest omkring 1050 efter Kristus av bonden Holmgöt efter hans hustru Odendisa, som av skriften att döma var en märkvärdig kvinna: 

“Boandi goðr Holmgautr let ræisa æftiʀ Oðindisu, kunu sina. Kumbʀ hifrøya til Hasumyra æigi bætri, þan byi raðr. ʀauð-Balliʀ risti runiʀ þessaʀ. Sigmundaʀ vaʀ [Oðindisa] systiʀ goð.”

(“Gode bonden Holmgöt lät resa (stenen) efter Odendisa sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru som råder för gården. Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var Odendisa en god syster.”) 

Odendisastenens lydelse på fornsvenska.

Det var Rödballe, ofta också bara kallad Balle, som ristade stenen. Han tycks på uppdrag ha färdats runt i Mälardalen och ristat stenar, ett 40-tal finns bevarade i Västmanland, sydvästra Uppland och norra Södermanland. 

Rödballe arbetade i en tradition från de äldre runristarna Livsten som var verksam i Uppland och Sala och Tidkume vars stenar vi finner i Enköpingstrakten. Ibland ristade han på vers och arbetade med samma smyckade stil som sina förebilder, hans skrift är försedd med vackra bild- och mönstervariationer som alluderar till de fornnordiska gudasagorna och mytologiska väsen. Sådana finner vi också på Odendisastenen, en av mycket få runstenar resta över en kvinna. Sannolikt hette Holmgöts hustru enbart Disa, men genom tillägget “Oden”, knyts också hennes existens till gudakonungen och allfadern i den nordiska mytologin. Hedrande om något. 

Odendisastenen i Fläckebo. Foto: Gustaf Eriksson

När Shakespeare kom till Arboga 

Omkring 600 år efter att Odendisastenen restes i Fläckebo var Magnus Olai Asteropherus (1579–1647) kyrkoherde där. Det var hans bortglömda pjäs som bibliotekarien, författaren och publicisten Christoffer Eichhorn fann 1863, över 200 år senare. Det visade sig vara en felande länk i svensk teaterhistoria, en övergång mellan medeltidens religiösa och moraliska passions- och mysteriespel till en modern sekulär dramatik. 

 “En lustig comedia vid namn Tisbe” slutfördes 1610 av Asteropherus, som då sedan ett par år tillbaka var rektor i Arboga och omnämnd som "insignis sui temporis Medicus” (“sin tids främste läkare”). Han var en välutbildad man, som hade studerat teologi, botanik och medicin och var dessutom tämligen berest, i synnerhet i Tyskland.

“En lustig comedia vid namn Tisbe” bygger på den tragiska myten om det olyckliga babyloniska kärleksparet Pyramus och Thisbe som den romerske skalden Ovidius berättar i sitt berömda verk “Metamorfoser” (år 8 efter Kristus). Under medeltiden blev berättelsen en populär pjäs ute i Europa som spelades i olika varianter av kringresande teatersällskap. Tidigare hade inget svenskt drama utspelat sig under antiken och till skillnad från andra pjäser i landet vid den tiden hade den inte syftet att religiöst eller moraliskt fostra, utan att bara att upplevas för dess egen skull. 

Det var annorlunda just därför att dramatiken i landet fortfarande var knuten till skolor och universitet med en uttalad pedagogisk uppgift. I England hade under 1500-talet en slags sekularisering av dramatiken tagit form med fristående teatrar som satte upp pjäser författade av storheter som Christopher Marlowe och William Shakespeare. I synnerligen den senare pjäser spelades flitigt i Tyskland och det är sannolikt här som Asteropherus fick se Shakespeares “En midsommarnattsdröm” (1595), “Romeo och Julia” (1597) eller något tyskt drama inspirerat av dem. Shakespeare baserar just dessa två kända pjäser på myten om den dödligt förbjudna kärleken mellan Pyramus och Tisbe. 

Den amerikanske litteraturhistorikern Harold Bloom har hävdat att det är Shakespeare som i sina levande och existentiellt uttömmande dramer egentligen skapar den moderna människan så som vi känner henne i dag, hela hennes psykologi och inre. 

Shakespeare influerade av de italienska tänkarna och författarna Niccolò Machiavelli och Michel de Montaigne. Med sitt verk “Fursten” (1513) frigjorde Machiavelli politiken från kyrkans andliga makt, en regent skulle inte lyda Guds bud utan pragmatiskt balansera maktutövandet mellan att vara älskad och fruktad av sin befolkning. Montaignes intresse för människans mångsidighet, hennes individualitet och relation till omvärlden, fick en dramatisk gestaltning hos Shakespeare vars karaktärer präglas av en genomarbetad psykologi, ofta mer levande och mänskliga än vi själva. Även Martin Luthers protestantism fick betydelse för Shakespeare, upptäckten av världen och det mänskliga som något i sig värdefullt och att människans inre liv och inte bara hennes handlingar är av betydelse. Den kosmiska kampen mellan gott och ont står inte i fokus för Shakespeare, hans mänskliga karaktärer agerar i stället utifrån egna horisonter och motiv krockar och flätas samman i både det tragiska och komiska.

Denna ”sekularisering” förde Asteropherus med sig till Arboga och Västmanland med sin pjäs om kärleken mellan kvinna och man och inte mellan människan och Gud. 

Pyramus och Tisbe. Antik målning i Pompeji

Universalgeniet och historieförvanskaren i biskopsgården 

Luther förändrade också Västmanland som länge var den mest katolska och motsträviga delen av det nya protestantiska Sverige. 

Västerås stifts biskop Johannes Rudbeckius gick under 1600-talet hårt fram och förbjöd de katolska karnevaler som tidigare firades i staden, men han inrättade också landets första gymnasium samt flickskola i Västerås. Med sin andra hustru Magdalena Hising fick han sonen Olof Rudbeck (1630–1702) den 13 september 1630. 

Efter studier i hemstaden och i Uppsala kom Rudbeck att bli en betydande naturforskare, medicinare och historiker. Redan som 20-åring blev han världsberömd genom sin upptäckt av lymfkärlsystemet och Rudbeck anlade den botaniska trädgården vid Svartbäcken i Uppsala som fick stor betydelse för både svenska och internationella studier inom området. 

För många är han också känd som författare till det spekulativa verket “Atlantica” (utgivet i fyra delar mellan 1677 och 1702). Väl bevandrad i tidens arkeologiska och språkhistoriska upptäckter tog Rudbeck sin vida bildning till hjälp när han drev tesen att Sverige i själva verket var det svunna idealriket Atlantis som Platon berättar om i flera texter från 300-talet före Kristus. Rudbeck försöker leda i bevis att den atenske filosofens beskrivning och antikens historieverk om forntida folkslag, natur, sägner och sagor, syftade på ett urtida Sverige som i ett “uråldrigt tillstånd” varit källan till all mänsklig civilisation. Genom närläsning av antika källor visar han hur det hänger samman med fornnordiska sagor och arkeologiska fynd, Rudbeck går språkhistoriskt till väga och visar på ords släktskap och betydelseförskjutningar genom tiden och mellan folk och språk. Atlanticas befolkning var de “goter” som man i antika skrifter hävdar befolkar Skandinavien och här föds göticismen som är viktig för både stormaktstidens svenska identitet och senare framväxten av vår nationalstat på 1800-talet. 

Redan under sin samtid blev Rudbeck kraftigt ifrågasatt av svenska akademiker som historikern Johannes Scheffreus, arkeologen Johan Hadorph, kyrkohistorikern Klas Örnhiälm och runforskaren Olof Celius som hävdade att universalgeniet från Västerås helt missförstått just runskrifterna. Andra som historikern och folklivsforskaren Olof Verelius och arkeologen Johan Peringskiöld var tvärtom djupt imponerade av Rudbecks systematiska arbete och slutsatser. 

Internationellt fick “Atlantica” blandat mottagande. Engelsmännen hävdade att Rudbeck var något på spåren och han var som utlänning på vippen att väljas in i det prestigefulla vetenskapssällskapet Royal Society i London. Men den italienske diplomaten Lorenzo Magalotti kunde efter ett besök i Uppsala 1674 konstatera att svenskarna var mer lättrogna och förblindande av lärdomsauktoritet än tyskarna. Den franske författaren Jean-Francois Regnard företog 1681 en resa till Lappland och passade på att träffa Rudbeck på vägen dit. Han var mycket skeptisk till dennes försök att påstå att den mytiske antike hjälten och halvguden Herkules skulle ha utfört sina stordåd i Sverige under forntiden. 

I efterhand framstår förstås “Atlantica” som fullständigt ovetenskaplig och verklighetsfrämmande, men kan ändå ses som en encyklopedi över Rudbecks enorma bildning. Hans nationalism och fantasifulla idéer om goterna är inte så populära med senare tiders politiska vindar, men Rudbecks metodologi fick ändå betydelse för den framtida vetenskapen. Bland annat daterade han framgångsrikt arkeologiska föremål utifrån vilket jordlager de låg i och hans sätt att systematiskt undersöka ljudförändringar mellan språk har sedan utvecklats i den lingvistiska forskningen. 

Olof Rudbek och “Atlantica”, grayvr av Dionysius Padt-Brugge från 1679.

Den romantiske psalmdiktaren i domkyrkan 

”Den blomstertid nu kommer”, för åtminstone en tid till flitigt sjungen på landets skolavslutningar, författades först av kyrkomannen och psalmdiktaren Israel Kolmodin i Visby baserad på en gammal folkmelodi. Men i dag sjunger vi den av Johan Olof Wallin (1779–1839) bearbetade naturromantiska variant som fanns med i den psalmbok han på kyrkans uppdrag sammanställde 1819. 

“394. Den blomstertid nu kommer

Med lust och fägring stor,

Du nalkas, ljufve sommar!

Då gräs och gröda gror.

Med blid och liflig värma

Till allt, som varit dödt,

Sig solens strålar närma;

Och allt blir återfödt.”

Wallin var då domkyrkoherde i Västerås, en stad i vilken han också fått sin gymnasieutbildning, men han föddes och växte upp i ett prästhem i Stora Tuna i Dalarna. Studierna avlade Wallin i Uppsala och hans kyrkliga karriär skulle han så småningom leda till positionen som ärkebiskop. 

Under studietiden influerades Wallin av den nya tyska romantiken och framför allt av den Västeråsburne filosofen Daniel Boëthius som kom att få ett stort inflytande på svenskt kultur- och tankeliv. 

Boëthius själv kombinerade influenser från äldre engelska tänkare som John Locke och de samtida tyskar som Immanuel Kant och dennes lärjunge Johann Gottlieb Fichte.

I Lockes tradition hade Boëthius först tänkt sig att människan förvärvar kunskap om världen och sig själv genom sina sinnen, men när Kant påpekade det riktiga i att vi endast kan vara säkra på att vi kan förstå verkligheten utifrån vår mänsklighet, inte hur den är “i sig”, så fick det också den svenske filosofen att ändra sin uppfattning. 

Locke hävdade att det givet av våra sinnen finns grundläggande naturgivna rättigheter som tillkommer var människan, hennes rätt till sitt liv, frihet och egendom. I den amerikanska konstitutionen, som gör juridik av många av Lockes principer, ingår också “rätten att få sträva efter sin egen lycka” och just denna idé präglade mycket av den anglosaxiska samhällsfilosofin under 1700-talet. Kant hävdade tvärtom att de grundläggande principerna för mänsklig gemenskap snarare fanns att finna i vårt förstånd och att dessa kan formuleras i en universell sedelag som definierar våra plikter mot varandra och oss själva snarare än rättigheter. Här finner Kant också några grundläggande sanningar gestaltade i den kristna traditionen, att var människa har ett okränkbart värde och aldrig får reduceras till ett objekt av andra, att själen är odödlig och att Gud utgör garanten för allting som finns. 

Fichte ville överbrygga den uppdelning av verkligheten mellan hur den egentligen är och hur människan uppfattar den som Kant postulerat, han sökte i stället en enhet för allt i en grundläggande princip. Han tänkte sig att de begränsningar vi uppfattar i naturen och världen i själva verket är gränser vi sätter för oss själva, tillvaron är skapad för människan och det är i frihet som vi ska förverkliga oss och resa oss över alla sådana hinder. Det är genom vårt tänkande och självmedvetande vi undslipper naturens djuriska drifter och kan skapa den mänskliga tillvaron och stifta våra egna lagar. Den vilja som driver oss till detta är ingenting annat än Guds kraft i oss som förmår oss att leva i enlighet med en moralisk världsordning. 

För Boëthius innebar det att sträva efter att bemyndiga svenskarna med bildning och samhällsplikt, att var och en skulle bli medborgare, eller “människa bland människor” i ett “borgerligt samhälle”. I hans rättslära ska därför alla människors frihet begränsas så det står i paritet med alla andras handlingsutrymme. För Boëhtius är staten en säkerhetsgarant för medborgarnas rättigheter, men också ett instrument för att främja deras utveckling. Denna idé fanns då redan i det lutherska svenska samhällsprojektet, förkroppsligat hos sådana som Rudbeckius som drev på för alla svenskars utbildningar och för att skapa allmänna välfärdsinrättningar och som vi sedan känner igen i den senare svenska politiska visionen om folkhemmet hos den konservative tänkaren Rudolf Kjellén och den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson. 

Boëthius är också mindre rigid än Locke och Kant när det kommer till principer för statens utformning och präglas mer av den nationalism vi finner hos Fichte, att olika länder och kulturer också måste kunna utforma sina samhällen på skilda vis utifrån olika förutsättningar. Fichtes nationella socialism blir hos Boëthius liberaliserad mer i riktning mot det medborgarsamhälle som vi associerar med just folkhemsprojektet. 

Hans tankar om det svenska samhället kom att få betydelse för de nationalistiska idealisterna i Götiska förbundet och den religiösa poesin, inte minst hos Wallin som genom 1819 års psalmbok andligen kom att prägla många generationer svenskar. Han var patriotisk och kom att influera den svenska nationalromantiska diktningen under 1800-talet och Wallin uppfattades fånga “det typiskt svenska”. I Boëthius anda verkade han för att bilda det svenska folket och grundade bland annat Wallinska flickskolan i Stockholm 1831. Wallin innehade också från 1810 till sin död stol nummer 1 i Svenska Akademien.

Johan Olof Wallin, målning av Fredric Westin.

Nationalskalden från Odensvi

Simon Dybeck, även kallad “Simon Döpken” eller “Dybecken”, dyker först upp i annalerna 1597 som en handelsman verksam i Arboga och Västerås. Sannolikt kom han från Tyskland och Dybeck blev med tiden en västmanländsk prästsläkt. Ur denna sprang så småningom Richard Dybeck (1811–1877) på prästgården i Odensvi. Själv kom han att bli jurist och ämbetsman, efter skolgång i Västerås och studier vid Uppsala universitet avlade Dybeck hovrättsexamen 1834. Han var sedan verksam som jurist i Stockholm och Eskilstuna och vartefter borgmästare i Eskilstuna och Torshälla stad tills 1842 då Dybeck helt började ägnade sig åt sitt stora intresse folklivsforskning. 

Richard Dybeck. Teckning av L. W. Herrlin från 1850-talet.

Han gjorde arkeologiska upptäckter, nedtecknade runor och intresserade sig för att återskapa och tolka det folkliga minnet i sagor, visor, danser och trosföreställningar. Bland dem fann Dybeck en riddarballad från Odensvi, “Så rider jag mig öfver tolfmilan skog”, en tragisk visa om en riddare som återvänder till sin borg efter att ha varit ute på äventyr bara för att finna sin hustru död. Till denna skrev han sin text “Du gamla, du fria” 1844, en hyllning till det svenska och nordiska i en skandinavistisk anda i samklang med tidens ambitioner att skapa ett starkt förbund mellan Sverige, Norge och Danmark. Med tiden kom “Du gamla, du fria” att uppfattas som Sveriges nationalsång och redan i Läsebok för svensk folkskola 1868 finns den med kanoniserad som något som alla svenska barn ska lära sig att sjunga och recitera. 

Arvid Asplund sjunger “Du gamla, du fria” 1905.

Människokännaren i “Wadköping”

Örebroaren Hjalmar Bergman (1883–1931) växte upp i ett borgerligt hem som son till bankkamrer Claes Bergman och dennes hustru Fredrique Bergman. Pengar och social status hindrade inte att den annorlunda, överviktige och sexuellt överskridande Bergman blev svårt mobbad och trakasserad i skolan, sår djupt in i själen som sedan aldrig ville läka. Ur denna erfarenhet växte också ett författarskap om det avvikande fram. 

Hjalmar Bergman. Målning av Nils Dardel från 1924.

Efter studier i Västerås och Uppsala gifte Bergman 1908 in sig i den svenska kultureliten genom äktenskapet med Stina Lindberg, dotter till teatermannen August Lindberg. Han debuterade med dramat “Maria, Jesu moder” (1905), som gick obemärkt förbi, men fick sedan sitt genombrott med romanen “Hans nåds testamente” sex år senare. Det var den första berättelsen i en lång svit som skildrar Bergslagen och dess utveckling i samtiden, hur det gamla hierarkiska ståndssamhället till slut ger vika för ett nytt jämlikare och friare Sverige. 

Flera av dem är förlagda i den fiktiva staden “Wadköping”, som är en slags kombination av Örebro, Västerås och Arboga. Det mest framstående verket är romanen “Markurells i Wadköping” (1919), många gånger filmatiserad, som fångar de stora förändringarna i Sverige vid tiden. Den grovhuggne och sluge värdshusvärden Markurell, som omkring 20 år tidigare dykt upp i staden från ingenstans, förändrar den i grunden när han utmanar och manövrerar ut den traditionella makten representerad av häradshövdingen, kyrkan, skolan, rättsväsendet och de i gamla gillen organiserade köpmännen. Bergmans berättelse är humoristisk och ironisk, med väl utmejslade människoporträtt och djupt tragiska undertoner. 

Edvin Adolphson, Ulf Brunnberg och Eva Dahlbeck i “Markurells i Wadköping” (1968). Foto: Bo-Aje Mellin/SVT

Den borgerlige intimisten från Rytterne 

Gunnar Mascoll Silfverstolpe (1893–1942) var under hela sitt yrkesliv verksam som intendent för Kungliga Husgerådskammaren och de kungliga konstsamlingarna. Han föddes i Rytterne (där han också är begravd) och utbildade sig till arkeolog och konsthistoriker vid Uppsala universitet. Silfverstolpe var dessutom verksam som översättare, litteratur- och konstkritiker och inte minst själv poet och så småningom ledamot i Svenska Akademien. 

Han tillhörde tillsammans med andra aktade diktare som Karl Asplund och Sten Selander “de borgerliga intimisterna”. De skrev rent och rimmande och hämtade sina motiv ur det svenska vardagslivet som en reaktion på tidens både estetiskt och politiskt radikala modernism som försökte finna nya vägar för språk, tanke och samhälle. 

Hos Silfverstolpe finns därför ett värderande av det traditionella och av den lilla “livsvärlden” och de verklighetsnära upplevelserna. Dessutom finns det hos honom ofta en klang av vemod, en sorg över det som försvinner med förändringar och tidens gång. Det hörs bland annat i den vackra “Slutet på sommarlovet” från diktsamlingen “Vardag: dikter” (1926): 

“Det var den tid, då våra fickor spändes

av kantstött frukt med regnvåt lera på.

Det var den tid, då trädgårdsstaken tändes

och sken på kräftfat i en mörk berså.

Det började bli nästan kallt att bada,

och snåren sveptes in i spindelväv.

När sista lasset kördes till sin lada,

var rymden kyligt klar och blåsten sträv.

Det var de dagar, då man girigt vägde

var timma, som fanns kvar till lovets slut.

Det var den tid, då varje timma ägde

sin egen kraft, som måste vinnas ut.

Och ändå hände det, man smög sig undan

från leken till en backe, där man låg

och såg med tioårig, svart begrundan

på svalors flykt och vita skyars tåg.

Så reste man en kväll, då solen väckte

en djupröd glöd ur alla timmerhus.

Man höll den avskedsgåva sommarn räckte,

en påse astrakaner mot sin blus.

I tårögd tystnad for man till stationen,

och runtomkring en höjde syrsor gällt

den sista glädjedruckna sommartonen

från boskapstrampade och tomma fält.”

Upprorsmakerskan i Norberg

Snickaren och timmermannen Lars Magnus Eriksson i Norberg gick bort endast 37 år gammal. Efter sig lämnade han hustrun Mathilda och sex barn. Ett av dessa var Maj Hirdman (1888–1976) som skulle komma att bli en av Sveriges främsta proletärförfattare. 

Redan som ung engagerade hon sig i lokala radikala kretsar, agiterade och sålde Ungsocialisternas tidning Brand och fick efterhand smeknamnet ”Röda Maja”. Från 13 års ålder arbetade Hirdman som piga och hembiträde och hon gifte sig så småningom med Gunnar Hirdman som grundade och var studierektor för Arbetarnas bildningsförbund (ABF). Hirdman tog hand om hemmet och fostrade barnen (hon blev också farmor till diplomaten Sven Hirdman och historikern Yvonne Hirdman) och med den lilla tid som fanns över skrev hon och blev vartefter författare till 17 böcker. 

Hennes mest uppmärksammade och aktade verk är romanen ”Uppror i Järnbärarland” (1945). Hirdman för oss till tiden för Norbergsstrejken 1981–1892, en av de största arbetskonflikterna i Sveriges historia som inleddes med att gruvarbetarna i Norberg gick i strejk för att de inte fick löneökningar på begärda 16 procent. Konflikten blev utdragen och infekterad där gruvbolag och bruksägare begärde både militär hjälp och ägnade sig åt vräkningar och portförbud till handelsbodarna för att bryta ner och svälta ut de strejkande. I Hirdmans roman är kvinnoperspektivet i förgrunden, vi får följa arbetarhustrun Tilda Olsson som tillsammans med sina medsystrar kämpar för att slippa se sina barn svälta ihjäl. 

Maj Hirdman. Foto: Ernst Blom

Ordjonglören från Västanfors 

”Krakel Spektakel, Kusin Vitamin

Hängde och slängde uti en gardin

För hej och hå i gardinen den blå 

Krakel Spektakel, vad tänker du på?”

Lennart Hellsing (1919–2015) var namnet till trots född i Västanfors utanför Fagersta. Han var son till köpmannen Paul Hellsing och dennes maka Sigrid Rohloff, men efter deras skilsmässa växte han upp hos morföräldrarna Carl-Otto och Edith Louise Rohloff i Stockholm, där Hellsing sedan levde resten av livet.

Efter studier på tekniskt gymnasium var han verksam som ingenjör, journalist, litteraturkritiker och barnbokskännare. Han gifte sig med skådespelerskan Yvonne Lombard och de fick fem barn.  

Som författare debuterade Hellsing med den banbrytande barnboken ”Katten blåser i silverhorn” (1945) och kom vid sidan av Astrid Lindgren att bli barnlitteraturens stora förnyare. Han experimenterade med språket och lekte och tänjde på orden. I ”Krakel Spektakel och Kusin Vitamin” (1952) får vi lära känna Hellsings mest älskade figur Krakel Spektakel. 

Han hade bestämda uppfattningar om barnlitteratur och hävdade att ”All pedagogisk konst är dålig konst - och all god konst är pedagogisk”. Litteraturen ska öppna tillvarons storhet för barnet med upptäckarlust och skaparglädje, inte lägga den till rätta och domdera. Denna nya syn på barnet som en person i sin egen rätt är något han delar med Lindgren. 

Lennart Hellsing tillsammans med barnen Susanna, Johanna och Peter 1961. Foto: Svenska Dagbladet/TT

Hovskalden från Fogdegatan

Civilingenjören Alfred Setterlind övergav sin gravida fästmö Augusta "Gusten" Johansson och emigrerade till Amerika. Den 24 augusti 1923 födde hon sonen Bo i Växjö och flyttade sedan till Strängnäs och vidare till Västerås. I Hemdal och på Fogdegatan växte han upp, skalden Bo Setterlind (1923–1991). Han tog sin studentexamen 1944 och for till Uppsala för vidare studier. Där grundade han Romantiska Förbundet, men flyttade sedan till Strängnäs där han bodde återstoden av sitt liv. 

Iförd barett och slängkappa uppträdde Setterlind med manér som hos en skör konstnärssjäl och bohemisk flanör och just till romantiken ville han återknyta som poet. Han var starkt kritisk till samtidens modernisters samhällsengagerade språk- och formexperiment och ville värna poesins egenvärde. Hans dikt ”Till Konungen” (1954) riktade sig till Gud, men uppfattades vara tillägnad mer jordiska makter och därför kom han att kallas ”hovpoet”. 

Bo Setterlind omgiven av två begåvade västeråsare, Lars Ekborg och Olof Thunberg, utanför Flinkstugan vid Vallby friluftsmuseum sommaren 1945. Foto: Harry Jansson

Setterlind skaldade natur- och kärlekslyrik och ville få poesin att återvända till rim och rytm, folkvisan och psalmen. Han var stark i tron och ägde integritet och uppriktighet i tonfallet. Texter som den djupt personliga och innerliga kärleksförklaringen till Kristus ”Du är den ende” (1966) har tonsatts och sjungits in av Lill Lindfors med flera, men för Västmanland har hans diktsamling ”Klockorna” (1960) störst betydelse. I den har Setterlind samlat de namn och poem som ristades in på vart av de 47 klockorna i Västerås stadshustorn. Den illustrerades av Västeråskonstnären Osmo Isaksson. 

Västerås stadshus. Foto: Arild Vågen

Rockpoeten på Stora Gatan 

Under uppväxten utsattes Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt för ”stans första sociala experiment” när barn från olika samhällsgrupper samlades i Skepparbacksskolan, vilken han beskrivit som ett ”sterilt uppfostringsläger”. Själv fick Rogefeldt av lärarna höra att han var för mager och att han inte dög någonting till. 

Han kom från ett arbetarhem på Stora Gatan där han bodde tillsammans med fadern Roger, byggnadsmålare, och modern Signe, servitris, samt sina två bröder Olle och Ingemar. 

Musikaliskt skolades Rogefeldt i söndagsskolans kör och i en gosskör. Hans första stora musikaliska upplevelser var att höra Ludwig van Beethovens symfonier och Duke Ellingtons jazzarrangemang. Så småningom blev det stora intresset amerikansk och brittisk pop- och rockmusik med grupper och artister som The Everly Brothers, Little Richard, Beatles, Rolling Stones, Kinks och Who. Under tonåren sjöng och spelade han gitarr i coverband och professionellt följde han i sin fars fotspår som målare. 

Foto: TT

Under värnplikten i Strängnäs skickade Rogefeldt in några egna låtar han hade spelat in till olika skivbolag och Metronome i Stockholm nappade direkt. Rogefeldt rymde från kasernen och fick efter skivinspelningen avtjäna tre månader i fängelse i Visby. Därefter lovade Rogefeldt sig själv att aldrig återvända till ön, men så småningom kom han ironiskt nog att bosätta sig i Slite. 

Den grammisbelönade debutplattan “Ja, dä ä dä!” (1969) är en milstolpe i svensk musikhistoria eftersom det är den första “riktiga” rockskivan som spelades in helt på svenska. Rogefeldt hade tagit starkt intryck av tyskarna Bertolt Brecht och Kurt Weil, den förres marxistiska texter och den senares genreöverskridande folkligt influerade musik inspirerade honom till ett direkt och naivt uttryck med dialektala inslag (som i albumtiteln) och utdragna vokaler. Sverige hade fått sin egen Bob Dylan och vi hör det inte minst i den vackra naturlyriska kärleksballaden “Små, lätta moln”: 

“Små lätta moln

ser jag på din himmel,

din himmel som är blå.

Här är du nu min sommar med

små lätta moln.

Min kärlek har du sommar,

din himmel så blå.

Små gröna blad

ser jag på din hud

din hud i blomsterskrud.

Du kom ändå min sommar med

små gröna blad.

Du får en sång min sommar

du väckte min stad.

Sommarvind, som en hind,

ta mig med, gör mig lycklig,

ge mig solen…”

Pugh Rogefeldts “Små, lätta moln” (1969).

Diktarfilosofen på Kyrkbacken 

Den brådmogne västeråsgossen Lars Gustafsson erhöll som 18-åring ett stipendium ur Kung Gustaf Adolfs jubileumsfond för att studera vid Magdalen College i Oxford. Tre år senare debuterade han som litterärt underbarn med romanen “Vägvila” (1957). Ett hundratal romaner, diktsamlingar, pjäser, essäer och filosofiska avhandlingar skulle sedan följa. Under många år var Gustafsson verksam i hemstaden i sin författarbostad på Kyrkbacken. 

Han skapade en alldeles egen form av berättande där han sammanförde traditionell romankonst med filosofisk essäistik och poesi, det tragiska med det komiska, socialrealism, saga och fantastik i en litteratur som utforskade språkets relation till verkligheten och inte minst genomskådandet av samhällslögnen, maktens försök att vilseleda medborgarna. 

Hans främsta litterära bidrag torde vara den existentiella och politiska pentalogin “Sprickorna i muren” (1970–1978), fem romaner utan vilka man, enligt vad vännen och den ideologiske motståndaren Jan Myrdal hävdat, över huvud taget inte kan förstå det moderna svenska samhällets framväxt. I dem växlar Gustafsson mellan olika alter egon, olika tänkbara vägar hans liv skulle kunna ha tagit i det Sverige han kände sig alltmer som en främling i (så småningom blev han också professor i filosofi, germanistik och kreativt skrivande vid University of Texas i Austin där han levde och verkade i 23 år innan han återvänder till hemlandet). Gustafsson blev alltmer kritisk mot den svenska samhällsutvecklingen och såg i det socialdemokratiska projektet undanröjande av individens egenart, frihet och kreativitet. 

“Yllet” (1973), den andra romanen i sviten, handlar om hur den misslyckade matematikern Lars Herdin avbryter den akademiska karriären i Uppsala för att ta ett jobb som lärarvikarie i en västmanländsk bruksort. Här möter han den sedvanliga bruksmentaliteten, men också ett 14-årigt matematiskt geni i en av sina klasser. Förgäves kämpar Herdin mot den förtryckande skolledningen, arbetarmentaliteten, jantelagen och den socialdemokratiska byråkratin för att få göra undantag och bereda vägen för en ung svensk som kan förändra matematiken. Det hela slutar givetvis i en djup tragedi. 

Själv kom liberalen Gustafsson att ideologiskt komma på kant med det vänsterlutande svenska kulturlivet och det socialdemokratiska etablissemanget, något som också gjort att den Thomas Mann-prisetbelönade författaren på många vis i dag är större och mer omhuldad i Tyskland, Frankrike och USA än vad han är i hemlandet. I ovan nämnda Blooms kanon över den västerländska litteraturen har Gustafsson bland 1900-talsförfattarna en given plats bredvid tre andra svenskar, Pär Lagerkvist, Gunnar Ekelöf och förstås Tomas Tranströmer. 

Lars Gustafsson i sin författarbostad på Kyrkbacken 1975. Foto: Bertil Forsén

Nobelpristagaren på Viksäng 

Diktsamlingen “För levande och döda” (1989) brukar listas bland de främsta poetiska verk som mänskligheten över huvud taget frambringat. Det är svindlande att tänka att den är skriven i ett radhus på Viksäng i Västerås. Där bodde Tomas Tranströmer (1931–2015) mellan 1965 och 2000 och var verksam som psykolog på Arbetsmarknadsstyrelsen. 

Han föddes och växte upp i huvudstaden och här studerade Tranströmer så småningom litteraturhistoria och till psykolog vid Stockholms högskola. I sin uppmärksammade debutdiktsamling “17 dikter” (1954) återförde han den bundna versen och kom sedan stadigt att skriva i riktning mot det erhållna Nobelpriset i litteratur 2011.

Tranströmer poesi är vardaglig och naturlyrisk, men förtätad och rik på metaforer som öppnar upp passager till “en annan tillvaro”, en mystisk andlig storhet av religiöst slag som vi bland annat återfinner hos generationskamrater som Setterlind. Vägen till den mystiska upplevelsen går i hans poesi via drömmen och naturen, det är där vi finner mening och sammanhang. 

I “För levande och döda” finner vi prosadikten “Näktergalen i Badelunda” där Tranströmer just visar prov på att rymma många dimensioner i en kortfattad, koncentrerad form. Scenen är givetvis i Badelunda utanför Västerås bland fornlämningarna i Anundshög, men Tranströmer hinner i diktens få rader också alludera till Matteusevangeliet, John Keats dikt “Ode to a Nightingale” (1819) och H. C Andersens saga “Näktergalen” (1844), vilket ger den en svindlande djup existentiell klangbotten som resonerar jordelivets förgänglighet och vägen till evighet. 

“I den gröna midnatten vid näktergalens nordgräns. Tunga löv hänger i trance, de döva bilarna rusar mot neonlinjen. Näktergalens röst stiger inte åt sidan, den är lika genomträngande som en tupps galande, men skön och utan fåfänga. Jag var i fängelse och den besökte mig. Jag var sjuk och den besökte mig. Jag märkte den inte då, men nu. Tiden strömmar ned från solen och månen och in i alla tick tack tick tacksamma klockor. Men just här finns ingen tid. Bara näktergalens röst, de råa klingande tonerna som slipar natthimlens ljusa lie.”

Tomas Tranströmer 1991. Foto: Janerik Henriksson/FLT-PICA

Arbetarjäntan från Viksäng 

Samtidigt som Tranströmer bodde på Viksäng växte Åsa Linderborg (1968-) upp där tillsammans med sin far, Leif Andersson, stolt härdarmästare på Svenska Metallverken. Modern Tanja Linderborg valde att lämna honom och gav honom “jäntan”, det dyrbaraste hon hade. Själv kom hon att bli en betydande vänsterpartistisk politiker från Västerås, bland annat som ordförande i lagutskottet i riksdagen 1998–2002.  

Åsa Linderborg gjorde en klassresa och doktorerade 2001 i historia vid Uppsala universitet med den mycket uppmärksammade avhandlingen “När Socialdemokraterna skriver historia” som visar hur socialdemokratin hegemoniskt fått ensamrätt att beskriva den svenska arbetarrörelsens kamp. 

Åsa Linderborg 2007. Foto: Felipe Morales/SvD/TT

I den självbiografiska “Mig äger ingen” (2007) skildrar Linderborg uppväxten med den vartefter svårt alkoholiserade fadern, en djupt övertygad kommunist som älskade sin dotter av hela sitt hjärta och tog hand om henne efter förmåga. Det är en berättelse om politisk kamp och medvetenhet och det moderna klassamhället, om dess vinnare och förlorare. 

För Linderborg innebar romanen, som både sattes upp som pjäs på Västmanlands teater 2009 och filmatiserades av Kjell-Åke Andersson 2013, att hon hamnade i den vida offentlighetens ljus och mellan 2009–2019 var hon kulturchef på Aftonbladet som hon betraktade som ”ett folkets universitet”. 

Fagerstas egen Stephen King

Mats Strandberg (1976-) föddes och växte upp i Västanfors utanför Fagersta, ett brukssamhälle som han hade svårt att finna sin plats i, men där han av sina föräldrar fick ro att vara för sig själv och läsa, i synnerhet Stephen King fantastiska rysare. 

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg 2011. Foto: TT

Själv nominerades Strandberg till Augustpriset tillsammans med Sara Bergmark Elfgren för ungdomsromanen “Cirkeln” (2011) som inledde den så kallade “Engelsforstrilogin” (2011–2013). Vi förs till den fiktiva västmanländska bruksorten Engelsfors där ett självmord begången på skolans toalett inleder en fantastisk och mystisk berättelse när det visar sig att ett gäng tonårsflickor i bygden besitter magiska krafter och ofrivilligt dras in i en kosmisk kamp mellan gott och ont. 

Ungomdsromanen “Cirkeln” (2011) utspelar sig i den fiktiva västmanländska bruksorten Engelsfors.

Strandberg och Bergmark Elfgrens berättelse skildrar den moderna bruksortens tristess och dess ungdomars förfrämligande och jakt på identitet och mening. Precis så som King skapar motsvarande fiktiva skogsbrukssamhällen i det på samma breddgrader belägna Maine och berättar samma slags historier om skarpa klassmotsättningar mellan patroner, tjänstemän och arbetare och industrinedläggningarnas tragedi, låter också Strandberg Bergmark Elfgren den övernaturliga ondskan bli en förstärkande spegelbild av verklighetens orättvisor och förtryck. I Kings berättelser är historien av övergrepp på indianstammar och häxbränningar en del av Maines samhällens ständigt spökande arvsynder, medan “Cirkeln” också knyter an till förföljelser av “trollkunniga” i Västmanland. Dessa var emellertid få, vad vi vet var det bara en blott 17-årig piga i Kärrbo utanför Västerås som fick sätta livet till innan Johannes Rudbeckius son, Nicolaus Rudbeckius, då relativt nytillträdd biskop i Västerås, 1676 satte stopp för vansinnesepedemin och blodsutgjutelsen som spreds över landet och varnade för våld och ogudaktigheter till följd av människors illusioner och fantasifoster. 

Ungdomslivet i bruksorten Engelsfors. Scen ur Levan Akins filmatisering av “Cirkeln” från 2013.

Strandberg har sedan på egen hand och i andra samarbeten fortsatt att utforska det skrämmande och fantastiska, också i pjäsen “Salaligan”, om de fem rånmördare som härjade i länet på 1930-talet, som sattes upp på Västmanlands teater förra året. “Cirkeln” filmatiserades av Levan Akin 2015 och Strandbergs blodigt satiriska roman “Konferensen” (2021), om exploateringen av den västmanländska landsbygden blev till film 2023 i Patrik Eklunds händer. 

Pojken från Norbergsskogen 

Sven Olov Karlsson (1971-) växte upp i skogen utanför Norberg och som författare har han framför allt skildrat den västmanländska landsbygdens förändring och utarmning flertalet romaner och novellsamlingar. I reportageboken “Brandvakten” (2017) berättar han om hur exploateringen av skogen och klimatförändringar förebådande den stora och traumatiska skogsbranden i Västmanland 2014. 

Karlsson återkommer till en berättelse om ett splittrat Sverige, om motsättningar mellan land och stad och olika grupper. Med en kritisk blick visar han hur det en gång så starka samhället monteras ner och försvinner till förmån för ett samhälle där var och en försöker reda sig själv i all oreda. I novellsamlingen “Västmanland” (2015) skildrar Karlsson i tio berättelser från var och en av länets kommuner hur denna utveckling slår mot människor, inte minst i berättelserna “Butiksdöden” om Kungsör och “Byanätet” som utspelar sig i Skinnskatteberg. 

Sven Olov Karlsson. Foto: Moa Karlberg

Flyktingen i Skinnskatteberg

Kurdiskan Balsam Karam föddes i Teheran i Iran 1983 och kom som sjuårig till Sverige med sin familj. Hon växte upp Skinnskatteberg och Västerås och har gått på Biskops Arnös författarskola och masterprogammet för litterär gestaltning på Göteborgs universitet där hon numera arbetar som lärare och programansvarig.

Som författare debuterade hon 2018 med romanen “Händelsehorisonten” i vilken hon skapar ett universellt existentiellt rum kallat “Utkanterna”, en plats bortom bergen där fördrivna mödrar och döttrar lever rättslösa utanför samhället och här organiseras också en våldsam motståndskamp. 

Karam utforskar just teman kring förtryck, motstånd och flykt, erfarenheter som många svenskar och västmanlänningar nu delar i takt med invandringen till landet och länet. Ärendet är politiskt, moraliskt och mänskligt, hon ställer oss viktiga frågor kring solidaritet, trauma, förlust och hopplöshet och inte minst tron på en bättre och rättvisare värld. Temat har Karam sedan fortsatt att utforska i den prisade romanen “Singulariteten” (2021). 

Balsam Karam. Foto: Carla Orrego Veliz

En västmanländsk litteraturkanon

Genom ovanstående 17 verk har jag skisserat en västmanländsk litterär kanon, en samling berättelser och poetiska bilder som genom tid och rum fångar länets identitet(er) och erfarenheter ur olika perspektiv och vinklar. Det är denna dynamiska mångfald som ändå går att foga samman i en slags litterär familj som utgör en ingång till förståelsen av vad det västmanländska är. 

Olof Arborelius “Alléen, Engelsberg” 1893

De 17 verk som definierar Västmanland

1. “Odendisastenen” (ca 1050) av Rödballe (Fläckebo, Sala)

2. “En lustig comedia vid namn Tisbe” (1610) av Magnus Olai Asteropherus (Arboga)

3. “Atlantica” (1677–1702) av Olof Rudbeck (Västerås) 

4. “Svenska psalmboken” (1819), “Den blomstertid nu kommer” av Johan Olof Wallin (Västerås) 

5. “Du gamla, du fria” (1844) av Richard Dybeck (Odensvi, Köping) 

6. “Markurells i Wadköping” (1919) av Hjalmar Bergman (“Wadköping”/Västerås) 

7. “Vardag: Dikter” (1926), “Slut på sommarlovet” av Gunnar Mascoll Silfverstolpe (Rytterne, Västerås) 

8. “Uppror i Järnbäraland” (1945) av Maj Hirdman (Norberg) 

9. “Krakel Spektakel och Kusin Vitamin” (1952) av Lennart Hellsing (Västanfors, Fagersta) 

10. “Klockorna” (1960) av Bo Setterlind (Västerås) 

11. ”Ja, dä ä dä!” (1969), ”Små lätta moln” av Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt (Västerås)

12. “Yllet” (1973) av Lars Gustafsson (Västerås) 

13. “För levande och döda” (1989), “Näktergalen i Badelunda”, Tomas Tranströmer (Västerås) 

14. “Mig äger ingen” (2007) av Åsa Linderborg (Västerås) 

15. “Cirkeln” (2011) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren (Västanfors, Fagersta) 

16. “Västmanland” (2015) av Sven Olov Karlsson (Norberg) 

17. “Händelsehorisonten” (2018) av Balsam Karam (Skinnskatteberg/Västerås)