Boxningens ädla filmkonst
Livet är bara en metafor för kampen i ringen
Lidandet och kärleken. Så länge människan har kunnat filma så har hon fångat och skildrat boxning i rörliga bilder. Vad är det som fascinerar oss så med denna uråldriga kamp?
Det här är en historisk exposé över boxningens ädla filmkonst.
Det första vi ser i Sylvester Stallones och John G. Avildsens film ”Rocky” (1976) är Kristus anlete. Bilden distanseras och visar sig hänga över en boxningsring i någon skabbig lokal i oljekrisens och recessionens Philadelphia. Här går Rocky Balboa (Stallone), ”Den italienske hingsten”, en blodig match mot ”tjuvnyparen” Spider Rico (spelas av den argentinske tungviktaren Pedro Lovell) för några få ynka dollar.
Rocky är 30 år gammal och har kört fast, han är en ”bum”, en förlorare, som får kroppen och hjärnan sönderslagen i matcher som inte för honom någonstans. I gymmet får Rocky inte ens behålla sitt skåp för tränaren Mickey Godmill (Burgess Meredith) som ser en ung man kasta bort sin talang.
Rocky bor i en sliten ungkarlslägenhet och försörjer sig på att driva in skulder åt ockraren Gazzo (Joe Spinell). Inte ens det är Rocky bra på, han är stor och stark som en hingst, men alldeles för snäll och känner för de fattiga hamnarbetarna som inte får ekonomin att gå ihop. Inga fingrar knäcks här inte, Rocky ger dem hellre egenmäktigt uppskov. Han försöker också vara en rättrådighetens röst för kvarterets unga, men de lyssnar inte på ett misslyckande som han.
Rocky Balboa (Sylvester Stallone) med sin älskade Adrian Pennino (Talia Shire) i ”Rocky” (1976). Foto: AP
Den ende som tror på Rocky är vännen Paulie Pennino (Burt Young), en liten fetlagd och skallig italienare som sliter på ett slakteri och drömmer frustrerat om ett annat, bättre liv. Han vill gärna att Rocky ska introducera honom för Gazzo så att han också kan tjäna lite pengar på indrivning i stället, men denne vill inte locka vännen ner i fördärvet. Paulie bor med sin blyga och litet efterblivna syster Adrian (Talia Shire), ett svårflörtat zoobutiksbiträde som Rocky försöker uppvakta.
Allt tycks ha sin gilla gång mot det slutliga slutet, men så en dag får Rocky, enligt den klassiska hjältesagan formel, en Gudasänd möjlighet att frälsa sig själv och världen och vi kommer få se honom födas, älska, lida, dö och återuppstå i ringen som en boxningens Kristus.
Det är kanske ett givet tema för katoliken Stallone, men Joyce Carol Oates framhäver denna boxningens andliga kvalitet i sin klassiska essä ”Om boxning” (1987). Hon ser i ringen dessa Kristusfigurer, män (enligt feministen Oates kan endast dessa boxas på riktigt, det kvinnliga boxare gör är något ”annat”) som förenas i ett brutalt lidande för att ur det såriga och blodiga återuppstå i kärlek och försoning.
Joyce Carol Oates 1972. Foto: Bernard Gotfryd
För Oates låter boxningen oss bevittna ett tillstånd i urtiden, en gestaltning av en ”kärlek”, en slags våldsam försoningsrit, rent av är äldre än Gud själv. Boxningen är ingen metafor för livet, snarare är våra egna liv en bild för det högre och mest intensiva existenstillstånd som uppnås i ringen. Den erotiska laddningen i de svettiga kropparna som slås sönder mot varandra är ”primitiv” i meningen ursprunglig, vi får ta del av det nakna naturtillståndet, striden för överlevnad.
Boxningen är inte en sport för Oates, det är ingen lek, utan en slags ”agoni”, en sorts dödskamp, vi betraktar. Oates uppfattar boxningen som den mänskliga aktivitet som bäst förkroppsligar den antike atenske filosofen Aristoteles definition av tragedin, den är på allvar, fullständig och av vikt. Den magiska kvadraten som boxningsringen utgör är på så vis en teaterscen där vi kan se den unika enskilda människan, befriad från det moderna livets alla bekvämligheter, fullständigt blottad i ett ödesbestämt tillstånd där våra begrepp som ”fri vilja”, ”balans” och ”förstånd” förlorad all mening.
En 1 500 år gammal fresk föreställande minoiska ungdomar som boxas i Akrotiri i Grekland. Foto: Wikimedia Commons
En romersk boxare avbildad i en antik mosaik finns att se på Museo Archaeologico Nazionale i Neapel.
Den tyske tänkaren Friedrich Nietzsche konstaterade att de gamla grekerna formade en särskilt sorts människor på det viset, genom kamp och ära uppnåddes medborgarskapet i den antika stadsstaten och döden var en ständig risk. Det var också där som boxningen föddes för 3 500 år sedan när slavar slog ihjäl varandra med blotta händerna (en liknande aktivitet tvingade plantageägarna i amerikanska Södern sina slavar till och nazisterna arrangerade dödskamper mellan fångarna koncentrationslägren) till publikens fascination. Den utvecklades sedan av romarna som en del av gladiatorspelen och boxarna blev till hjältar. De kristna kom sedan att förbjuda sporten men nästan 1 500 år senare uppstod den igen. Den förste knytnävsmästaren James Figg slogs inför tusentals åskådare och korades i England 1719, det var början på dagens boxning.
Den engelske knytnävsmästaren James Figg lär ha vunnit över 200 matcher som boxare. Målning av William Hogarth från 1700-talet.
Rent sociologiskt finns det förstås en desperation hos boxare, det är unga män från underklass och arbetarhem som, precis som de slagit sig fram på bakgatorna, inte har något att förlora när de kliver in i ringen, livet ger dem en chans och de tar den, dö ska vi alla göra ändå. Fortfarande har åtminstone nästan alla proffsboxare en sådan enkel bakgrund och i USA kan man som Oates konstatera att de ursinnigt starka svarta och bruna kropparna fått vitheten att se svag och rent anemisk ut.
Samtidigt har boxningen blivit den ekonomiskt mest lukrativa ”idrotten” i världen, inga andra atleter tjänar så stora belopp som de bästa proffsboxarna. Det har också genom åren gjort att den dragit till sig den organiserade brottsligheten som ser möjligheten att komma över enorma belopp av svarta pengar.
Muhammed Ali fick käken avslagen av Ken Norton i tungviktsmötet i San Diego 1973. Foto: AP
Genom att härdas kan boxarna utstå smärtan och segra. Det är lidandet som är boxningens tydligaste kvalitet, världsmästaren Muhammed Ali, en i grunden teknisk och snabb boxare (han slog med en sådan hastighet att hans slag inte gick att uppfatta av det mänskliga ögat) valde självmant att bli långsammare och ta emot mer stryk för att på så vis känna smärta, smaken av det egna blodet i munnen förde honom närmare Allah när han i ringen utkämpade sitt jihad, ett heligt krig för sin gud.
Luis Ángel Firpo slår George Dempsey ur ringen i matchen och världsmästartiteln 1923. Målningen av ”Dempsey och Firpo” (1924) av George Bellows.
Boxning som tragedi och komedi
I princip började människan dokumentera boxningsmatcher så snart hon kunde filma, det finns inspelningar redan från 1890-talet. Boxningen hade då under ett par sekler vuxit fram och var omåttligt populär över åtminstone hela västvärlden.
Den första boxningsmatchen som dokumenterats på film var mellan Mike Leonard och Jack Cushing 1894.
”Fatty, Charlie Chaplin och storsmockan” (1914).
Tidigt letar den sig in i spelfilmen förstås, ett känt exempel är komedin ”Fatty, Charlie Chaplin och storsmockan” (1914), men som den första riktiga boxningsfilmen brukar King Vidors rörande tragedi ”En hjälte” (1931) räknas.
Vi förs till en avkrok i mexikanska Tijuana där den alkoholiserade och spelskuldstyngde gamle tungviktsmästaren Andy ”Champ” Purcell (Wallace Beery) bor under utfattiga omständigheter med sin lille åttaårige son ”Dink” (Jackie Cooper). Han lovar ständigt sonen att han ska ta tillbaka sin titel, men spriten och spelanden sätter ideligen käppar i hjulet för det.
Men så en dag när de är på travbanan stöter de ihop med Dinks mor Linda (Irene Rich) som har gift sig med den förmögne Tony (Hale Hamilton). När hon inser under vilka miserabla omständigheter hennes son lever vill hon att Dink ska bo hos henne och få gå i en bra skola.
Så blir det också, men Andy försöker nu en gång för alla ta tag i sitt liv och ordnar en match mot den mexikanske tungviktsmästaren. Han slutar att dricka och spela och tränar hårt.
Matchen blir brutal, men Andy vägrar kasta in handduken och lyckas till slut knocka motståndaren. Men han är så svårt skadad att hans son tvingas se honom dö på en brits i omklädningsrummet efter matchen i en av filmhistoriens mest gripande scener.
Vidor, en så kallad ”högerkristen”republikan och antikommunist, skapade levande och mänskliga filmer om både folkets och den enskildes strävan i det amerikanska samhället, hans hjärta fanns oss de brutna och svaga.
Sin konservatism till trots har Vidors ”En hjälte” betraktas som en feministisk film, Andys roll som en ensamstående förälder som av kärlek kämpar mot sina demoner för att få tillbaka sin son är något som vi inom filmen annars finner i kvinnoskildringar.
Det är just det fina samspelet mellan Beery och Cooper som är filmens kärna, en genuin fader och son-relation tar gestalt framför våra ögon. Beery tilldelades Oscarsstatyetten för bästa skådespelare för sin roll och kom under resten av 30-talet att bli Hollywoods bäst betalda skådespelare. Cooper blev den första riktiga barnstjärnan inom filmen och kom samma år att bli den yngsta någonsin att nomineras för en Oscar för sin roll i Norman Taurogs komedi ”Pappas pojke på äventyr”.
”En hjälte” kom att bli en viktig inspiration för andra framträdande filmskapare som japanen Yasukirō Ozuo och italienaren Robert Rosellini, men framför allt sätter den tonen för boxningsfilmen som genre, det existentiellt tragiska och samhällskommenterande anslaget, berättelsen om den brutne hjälten som sträcker sig mot triumfen.
Ändå tog genren en ny riktning med Raoul Walsh romantiska drama ”Gentleman Jim” (1942) en filmatisering av boxaren James J. Corbetts självbiografi ”The Roar of the Crowd” (1894). I huvudrollen ser vi överraskande nog den bildsköne Erroll Flynn som tungviktsmästaren. Walsh film introducerade två viktiga element i genren, humorn och biografin.
Vi får följa Corbetts liv från att han som ung banktjänsteman ser en boxningsmatch i San Francisco 1887, där sporten är olaglig, och blir förälskad i den, till att han själv, fostrad i en våldsam irländsk migrantfamilj, kliver in i ringen och till sist blir världsmästare i tungvikt när han klår den fruktade John L. Sullivan (Ward Bond).
Tungviktarna James J. Corbetts och Peter Courtney möts i en match 1894(!).
Inför inspelningen byggde Flynn upp en massiv fysik och drillades hårt i boxning. Han ersattes inte heller av någon stuntman i matchscenerna. ”Gentleman Jim” är verkligen Flynns film, i en av karriärens bästa prestationer är han briljant roligt, man ser att han njuter sig igenom scenerna. Flynn var också lik Corbett, lika arrogant, kaxig, fånig, en sådan som älskade att höra sitt eget namn samtidigt som han fick alla på fall med ett oemotståndligt grin.
Corbett var en teknisk boxare, närmast vetenskaplig i sitt förhållningssätt till kampen och han blev också en otroligt förmögen sexsymbol som populariserade boxning i en tid då den var förbjuden i nästan hälften av USA:s delstater. Efter att ha hängt upp handskarna på kroken var han sedan verksam som film- och scenskådespelare.
En socialistisk moralitet
En djupt politisk boxningsfilm är kommunisten Robert Rosens socialistiska drama ”Kropp och själ” (1947), en berättelse om pengarnas förbannelse i det kapitalistiska samhället.
Arbetargrabben Charley Davis (John Garfield) blir mot sin mors vilja boxare. Ju mer framgångsrik han blir i ringen desto mer sluter sig skuggorna runt honom, bland annat den omoraliske promotorn Roberts (Lloyd Goughs) som ständigt frestar honom in i skumraskaffärer och gör livet blir allt svårare för Davis.
Han träder in i en värld där människor utnyttjas in i döden, som den begåvade svarte boxaren Ben Chaplin (spelas av den verklige boxaren Canada Lee) som han anlitar som en välavlönad sparringpartner när denne på grund av sin hudfärg inte får slåss om titlarna. Under träningen blir Chaplin så påpucklad att han får ett slaganfall i ringen och dör när ingen kostar på honom den vård han behöver.
Rosen utforskar exploateringen och rasismen i det amerikanska samhället genom boxningen, och hans film betraktas som en av genrens bästa och vackraste. För fotot står ingen mindre än kinesen James Wong Howe, en av de främsta filmfotograferna någonsin. Howe skulpterar fram boxarna genom att nyttja ljus och skuggor och får djup i bildspråket genom att befinna sig nära boxarna med en handhållen kamera inne i själva ringen.
Rosen rosades med åtskilliga Oscarsstatyetter för mästerverket ”Alla kungens män” (1949), men skulle sedan råka illa ut under 1950-talets kommunistskräck. ”Kropp och själ” fördjupade den socialrealistiska och samhällskritiska aspekten av boxningsfilmen och den öppnade framför allt för nya teman om kriminaliteten, utnyttjandet och rashatet inom idrotten.
Boxning som film noir
Boxningsgenren gifte sig med tidens film noir-thrillers och beträdde en hårdkokt skuggvärld befolkad av cyniska män och manipulativa kvinnor indragna i falskspel, korruption och mordkomplotter. Osminkade framställningar av våld och sex sedda genom sneda kameravinklar i rökfyllda och regnvåta gator, gränderoch nattklubbar, dramatiskt upplysta av mån- och neonljus blev nu också boxningsfilmens estetik.
Robert Wises (mest känd för musikalerna ”West SideStory” och ”Sound of Music”) personliga favorit ”Knock-out” (1949) är en filmatisering av poeten Joseph Moncure Marchs långa berättande dikt ”The Set-Up” (1928), som in sin tur inspirerades av konstnären James Chapins målning ”Negerboxaren” (1927).
James Chapins målning ”Negerboxaren” (1927).
Under 72 klaustrofobiska gastkramande minuter får vi följa Bill ”Stoker” Thompsons (spelas av Rober Ryan, som själv varit tungviktsmästaren fyra år i rad inom collegeboxning) sista stund i rampljuset. Han är 35 år gammal och har sett sina bästa dagar i ringen. Ändå bestämmer han sig för att möta den över tio år yngre och urstarke ”Tiger” Nelson (Hal Fieberling) mot hustrun Julies (Audrey Totter) vilja, hon fruktar för makens liv. Stokers manager Tiny (George Tobias) vill däremot att han går upp i ringen för han tjänar pengar på svartspel när hans boxare förlorar. Tiny gör upp med maffian om att det blir en läggmatch utan att ens berätta det för den integritetsfulle och stolte Stoker.
För Stoker handlar det också om pengarna, vinner han kan han köpa en tobaksaffär eller själv investera i en boxare och bli manager, något som han kan försörja en familj på.
Stoker vinner matchen, men har nu dragit maffians vrede över sig och befinner sig fången inne i arenan omgiven av gangsters som vill att han ska betala priset för sin vinst…
Det finns betydande skillnader mellan Marchs råa dikt och Wises mildare film. Den svarte kvinnokarlen Pansy Jones byts ut mot den vite trogne maken Stoker Thompson och den förre möter ett betydligt brutalare öde än den senare. Wise anpassade sig till Hollywoods rasdiskriminering vid tiden, en svart huvudrollsinnehavare hade gjort filmen omöjlig att visa i de ännu så rasistiska sydstaterna.
”Knock-out” är framför allt en intensivt vacker film. Den senare Oscarsbelönade Milton R. Krasner fick priset för bästa foto vid filmfestivalen i Cannes samma år. Genom hans svartsynta lins målas en mörk värld av orimliga förväntningar och grusade drömmar och vi insuper den lilla dåligt vädrade boxningsarenan svettiga och ångande atmosfär, febrig, rå och verklighetsnära. Vi känner publikens blodtörst och boxarnas medvetenhet om att klockan snart är slagen.
Mark Robsons Oscarsbelönade ”Champion” från samma år påminner mycket om ”Kropp och själ”. Den är baserad på en novell av Ring Lardner och handlar om arbetargrabben ”Midge” Kelly (Kirk Douglas Oscarsnominerades för rollen) som kämpar med sina inre demoner medan han slår sig fram i ringen och manipulerar och sviker vänner, kvinnor och managers för att komma åt pengar och nå framgång. Midge beträder en mörk och snirklig stig som slutligen leder till den oundvikliga döden.
”Champion” är en bildrik och grafisk upplevelse. Scenerna från gymmen, managerkontoren och boxningsringarna är starkt stämningsfulla och kroppsligt intensiva och närvarande. Douglas slåss vildsint och aggressivt, ibland i överkant överladdad, men Oscarsnominerades välförtjänt för rollen.
Under 50-talet fortsatte boxningsfilmen att präglas av film noir-uttrycket, vi ser det i Robsons nästa verk i genren, ”Storstadsdjungel” (1956), en filmatisering av Budd Schulberg nio år äldre roman ”The Harder They Fall”.
I karriärens sista roll spelar Humphrey Bogart den arbetslöse och fattige sportjournalisten Eddie Willis som anlitas för att bli PR-agent åt den unge reslige argentinske boxaren Toro Moreno (Mike Lane). Han visar sig vara för oerfaren i ringen, men promotorn Nick Benko (Rod Steiger) vill dra publik till matcherna genom fascinationen för Morenos jättelika gestalt. De riggas också för att alla, inklusive Moreno själv, ska tro att han är en skicklig boxare.
Upplägget leder förstås mot en katastrof, ju fler matcher Moreno ”vinner” desto högre rankad blir han och pengarna och frestelsen större för Benko. Snart möter han motståndare som är alltför kraftfulla och som inte låter sig köpas.
Willis behöver pengarna, men hans moraliska gränser tänjs till bristningsgränsen när han nu befinner sig i verklighet där unga, fattiga och aningslösa män slås in till döden för att fylla andras fickor.
Den 57-årige Bogart kämpade själv tappert mot cancern under inspelningen och förlorade till slut mot den året därpå. Lika professionell som alltid dök han upp i tid till inspelningarna på morgonen och stannade kvar och hjälpte till med det han kunde och fick efter att hans scener var klara. Bogart plågades svårt av sin smärta, han bet ihop men i filmen kan vi se hur hans ögon vattnas när han försöker hålla tillbaka tårarna.
”Storstadsdjungel” är brutal, matchscener är blodiga och djuriska och dess socialrealism stingande levande.
Samma år hade ytterligare en boxningsfilm av Wise premiär. ”Gatans kung” handlar om den verklige legendariske medeltungviktaren Thomas Rocco Barbella, kallad ”Rocky Graziano”. Han spelas av en ung Paul Newman som fick sin genombrottsroll efter att James Dean tackat nej till den.
Rocky växer upp i de tuffa italienska kvarteren på Manhattan. Han blir misshandlad av sin far och blir som grabb uppfångad av ett gatugäng och beträder tidigt brottets bana. Rocky hamnar i fängelse där han vägrar att lyda några auktoriteter. Därefter gör han värnplikten, men klarar inte av disciplinen och reglerna utan rymmer sin väg.
För att få tag i pengarna tar Rocky barndomens och gatans lärdomar med sig in i ringen och visar sig vara en talangfull boxare och börjar sin marsch mot mästartiteln.
”Gatans kung” är en sanslöst vacker film och Oscarsbelönades också för scenografin och fotot. Det var den ukrainske mästerfotografen Joseph Ruttenbergs då tredje statyett.
Samma år visades Rod Serlings Emmybelönade pjäs ”Ringmärkt” i Ralph Nelsons regi i tv. I rollen som den brutne boxaren Harlan "Mountain" McClintock ser vi den ukrainske migrantsonen Jack Palance, som innan han blev en trefaldigt Oscarsnominerad skådespelare, försörjt sig som kolgruvearbetare och professionell boxare.
Scen ur Rod Serlings och Ralph Nelsons tv-pjäs ”Ringmärkt” (1956).
Serling och Nelson gjorde tv-pjäsen till en ännu bättre och mörkare film 1962. Nu ser vi i stället Anthony Quinn i rollen som den åldrade boxaren Luis "Mountain" Rivera som efter att ha blivit besegrad av den unge uppkomlingen Cassius Clay (Muhammed Ali spelar sig själv!) är så illa däran att läkarna förbjuder honom att gå fler matcher.
Efter en lång karriär och mycket stryk har den alkoholiserade Rivera fått svåra hjärnskador och riskerar att dö om han utsätts för mer våld mot huvudet.
Samtidigt har hans trogne manager Maish Rennick (Jackie Gleason) dragit på sig stora spelskulder hos gangstern Ma Greeny (Bertha ”Spivey” Levine) och Rivera vill hjälpa sin gamle vän, även om det innebär att han måste förnedra sig själv som showbrottare under namnet ”Store hövdingen Mountain Riviera” i indianmundering.
Serling, som själv tillbringat tid i ringen, skapade en rörande karaktärsstudie om en svårt tilltygad människas kamp för sin värdighet.
Boxning som episk berättelse
Boxningsfilmen fick ett nytt episkt format med italienare Luchino Viscontis realistiska drama ”Rocco och hans bröder” (1960). Influerad av Thomas Manns romansvit ”Josef och hans bröder” (1933–1943) och poeten Rocco Scotellaros skildringar av syditaliens bönders tillvaro, berättar Visconti en historia om hur änkan RosariaParondi (Katina Paxinou) och hennes fyra söner lämnar det fattiga Luciana och färdas norrut till hennes äldsta son Vincenzo (Spiros Focás) i den rika industristaden Milano för att skapa sig ett bättre liv.
Tanken är att familjen ska återförenas i den milanesiska förorten Lambrate, men Vincenzos fästmö Ginetta (Claudia Cardinale) avskyr de ovårdade och outbildade sörlänningarna och de blir i stället inkvarterade i en källare utan värme.
Nu börjar familjen Parondi lösas upp. Vincenzo gifter sig med sin Ginetta och syns inte längre till, hans två yngre bröder Simone (Renato Salvatori) och Rocco (Alain Delon) blir bägge förälskade i den prostituerade Nadia (Annie Giradot) som förföriskt lockar in dem i kriminalitetens och framför allt boxningens lukrativa värld där Simone går under och Rocco triumferar.
Deras lillebror Ciro (Max Cartier) får jobb på Alfa Romeros bilfabrik och lyckas träffa en flicka från en rik milanesisk familj. Tillsammans med den yngsta brodern Luca (Rocco Vidolazzi) bestämmer han sig för att överge modern och äldre brödernas dröm om att återvända till Luciana och ser att framtiden finns i utvecklingen och moderniteten. Det gamla Italien och de människor somförsvinner med det går inte att rädda eller är värda att sörja över.
Viscontis grymma film drabbades först av den italienska censuren, men hyllades av kritikerna. ”Rocco och hans bröder” omtalades som en italiensk motsvarighet till John Steinbecks roman ”Vredens druvor” (1939) och John Fords filmatisering av den samma från 1940.
Filmens stora värde ligger i den känsloladdade skildringen av samtidens Milano, livet för en ny italiensk arbetarklass i de nya framväxande bostadsområdena. Det episka greppet i en nära på tre timmar lång film inspirerade Francis Ford Coppola när hans spelade in Gudfadernfilmerna på 70-talet och inte minst Martin Scorseses klassiska boxningsfilm ”Tjuren från Bronx” (1980), som vi snart återvänder till.
Den krossade amerikanska drömmen
Under det glada och revolutionära 60-talet minskade intresset för boxningsfilmen med dess klassiska individualistiska teman om ensamma starka män. Men 1972 revitaliserade John Huston genren med en av sina bästa, men i dag också tyvärr minst visade filmer, ”Fat City - Chansernas stad”, som bygger på Leonard Gardners tre år äldre roman med samma namn.
Huston ville göra filmen därför att han själv redan som 15-åring varit en topprankad amatörlättviktsboxare i Kalifornien. Den utspelar sig de allra fattigaste delarna av staden Stockton i delstaten, också kallad ”Fat City”, så kallat ”negerslang” för ”Det goda livet”.
Till Kris Kristoffersons inledande toner av countryballaden ”Help Me Make It Through The Night” (1970) får vi möta den åldrade och alkoholiserade boxaren Billy Tully (Stacy Keach). Bruten efter en skilsmässa dricker han för mycket och har svårt att behålla jobb. Han försörjer sig på att plocka frukt och grönsaker tillsammans med latinamerikanska migranter på ett av de många jordbruk som omger Stockton. Han söker tröst hos en annan suput, Oma Lee Geer (Susanne Tyrell Oscarsnominerades för rollen), men hennes hjärta tillhör den kriminelle Earl (spelas av welterviktvärldsmästaren Curtis Cokes).
Men så en dag när Tully går till gymmet möter han Ernie Munger (en ung Jeff Bridges i sin genombrottsroll), en 18-åring som är där och tränar boxning mest för att det är roligt. Tully ser något särskilt i Mungers resliga starka kropp och långa armar och uppmuntrar honom entusiastiskt att börja slåss på riktigt.
Munger pressas in i ett äktenskap när han gjort sin flickvän Faye (Candy Clark i sin debutroll, året därpå Oscarsnominerades hon för sin roll i Georges Lucas klassiker ”Sista natten med gänget”) gravid och börjar plocka frukt tillsammans med Tully för att försörja familjen.
Inspirerad av Mungers ungdom och boxningsglädje börjar Tully själv gå matcher mot andra åldrade och skadade boxare, men inser snart att han slår sönder det sista i sin kropp för småslantar medan Munger blir alltmer framgångsrik och börjar tjäna de stora pengarna.
”Fat City” blev en succé, både publiken och kritikerna älskade den och den bör betraktas som bland de bästa av Hustons så många fantastiska filmer. Det är en grym historia, men i gestaltningen av sherrydrickande barslampor, brutna boxare, snikna managers och tröstlösa fruktplockare vibrerar den av liv på ett vis som gör att den överskrider sin egen dysterhet.
Huston berättar historien på ett rakt och osentimentalt vis, men det är skådespeleriet som gör den fläckfri. Han ville först att superstjärnan Marlon Brando skulle spela Tully, men när denne dröjde så gick rollen med fördel till den för biopubliken mer okände Keach, vars största meriter var från scenen som en av Amerikas mest omhuldade Shakespeare-tolkare.
Framför allt har vi här nu en boxningsfilm i färg, den trefaldigt Oscarsbelönade fotografen Conrad L. Hall gör de marginaliserade karaktärerna genom en grynig textur så verkliga att de nästan träder ut ur bilden.
Den snart 30-årige Sylvester Stallone skrev ”Rocky” på tre dagar 1974, framför allt inspirerad av Rocky Grazianos liv och ”Gatans kung” (scenen där huvudpersonen Rocky ber lutad mot ett handfat innan den sista matchen återfinns i Wises film), men han plockade också godbitarna ur filmhistorien i en kärleksfull hyllning till genren. Han var precis som sin karaktär Rocky frustrerad över sitt liv och det för längedröjande genombrottet, som skådespelare hade han bland annat spelat in pornografi för att försörja sig och haft en roll i Paul Bartels bisarra dystopi ”Death Race 2000” (1975).
Sylvester Stallone 1977. Foto: NBC
Det nu nedlagda United Artists, ett filmbolag skapat av filmskapare för att ge sig själva möjlighet till fritt konstnärligt skapande, vågade satsa en ringa slant på Stallones film, men ville hellre än honom själv se en stjärna som Robert Redford eller Burt Reynolds i rollen som Rocky. När de inte ens kunde köpa ut honom för miljontals dollar gav bolaget upp. Stallones Rocky, mumlande och tröga tal påminner inte så litet om Quinns hjärnskadade Rivera i ”Ringmärkt”.
Även om ”Rocky” är skriven i hast finns det inget slumpartat med filmen. Den konservative republikanen Stallone förlade handlingen till Philadelphia, Amerikas kanske historiskt sett viktigaste stad. Det var här grundlagsfäderna först bestämde sig för att revoltera mot britterna och det var här de sedan skrev självständighetsförklaringen.
I ”Rocky” förs vi till den grå och nedgångna industristaden ”Philly”. Scenerna vi ser när Rocky springer sin morgonrunda eller trött och sönderslagen haltar hem från matcherna är autentiska, armodet, de skitiga gatorna och slitna husen filmades som de var. Det är ett Amerika som efter Vietnamkriget, Watergateskandalen och oljekrisen söker livsmod för att resa sig igen och återvinna de ideal nationen vilar på, amerikanerna behöver Rocky, en dumsnäll kämpe med stort hjärta. När han till Bill Contis mäktiga sång ”Gonna Fly Now” i sin smutsiga grå träningsdress och nedtrampade basketkängor kämpar sig upp i den kyliga svinottan för trapporna till stadens stora konstmuseum kände den amerikanska publiken hur denne italienske migrantson bar hela deras brustna dröm på sina axlar.
Framför allt är Rocky allt det sant amerikanska som hans motståndare, världsmästaren i tungvikt Apollo Creed (spelas av den amerikanske fotbollsspelaren Carl Weathers), inte är. Creed utmanar Rocky som en representant för folket i vad han tänker är en uppvisningsmatch och använder den amerikanska flaggan och alla andra nationella attribut i ett självupptaget kommersiellt jippo.
Det är inte minst James Crabs foto som gör ”Rocky” så vacker, hur han vid den tiden fångar ett Philadelphia och Amerika på dekis i grå och kalla toner. När det gäller boxningen är det filmens realism som sticker ut, i den sista matchen slogs skådespelarna på riktigt, Stallone fick revbenen knäcka och Weathers näsan avslagen. Blodet, svetten, tårarna och smärtan vi ser är helt autentiska och det är förmodligen också det som gör ”Rocky” till den bästa filmen i genren. Rockys triumf i ringen är inte att han segrar, för det gör han inte, utan för att han över huvud taget överlever.
Stallones film hade med amerikanska mått mätt en liten budget på knappt 50 miljoner kronor i dagens penningvärde och blev den mest sedda biofilmen 1976-1977 och spelade in motsvarade tolv miljarder kronor.
Filmen nominerades till tio Oscarstatyetter, bland annat Stallone för bästa manliga huvudroll, och tilldelades tre av dem för bästa film, regi och klippning.
I Stallone såg kritikerna en ny Brando födas, en skådespelare som väckte nytt hopp i ett alltmer cyniskt och självföraktande Amerika. Han jämfördes med den Frank Capra som under 30- och 40-talets mörka tider göt mod hos amerikanerna med sina berättelser om hur de små och svaga reser sig likt Kristus i en orättvis värld. Med ”Rocky” skapade Stallone en amerikansk myt, en evig källa av inspirerande mod att ösa ur.
Stallone har fortsatt att göra otaliga uppföljare till ”Rocky”, populära filmer, men ingen är i närheten av den förstas realism och politiska angelägenhet och på det hela blev han inte den stora filmskapare många hade hoppats på.
Boxningens tragedi
Sin konstnärliga höjd nådde boxningsgenren med Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx” (1980) som av Amerikanska filminstitutet rankats som den fjärde bästa filmen i alla kategorier någonsin.
I inledningsscenen ser vi medeltungviktaren Jake LaMotta (Robert De Niro som under inspelningen gick upp och ner 27 kilo för att fånga boxarens olika livsfaser) dansa ensam i ringen till intermezzot från Pietro Mascagnis då hundra år gamla opera ”Cavalleria rusticana” (1880).
Robert De Niro Oscarsbelönades för rollen som Jake LaMotta i Martin Scorceses ”Tjuren Bronx” (1980). Foto: Park Circus
”Tjuren från Bronx” är en skildring av den verklige LaMottas liv, en tillvaro av ursinne och våld, från relationerna med sina kvinnor till maffiakontakterna och i boxningsringen. Efterhand vänds också LaMottas okontrollerade vrede mot den lojale brodern Joey (Joe Pesci är enastående i rollen) och han slår sönder den enda trygga länken han har kvar till verkligheten.
Robert De Niro och Joe Pesci spelar bröderna LaMotta i Martin Scorceses ”Tjuren Bronx” (1980). Foto: Park Circus
Katoliken Scorsese, som då själv kämpade sig ur ett förödande drogmissbruk, skrev filmen tillsammans med sin trogne manusförfattare, den reformerte teologen Paul Schrader. Likt deras tidigare samarbete i klassikern ”Taxi Driver” (1976), möts två olika kristna sätt att se på synden och nåden, kärleken och lidandet, i en egenartad dynamik och mystik. Vad innebär Jake LaMottas fall och i vilket skedde träder Gud in i hans liv?
Sugar Ray Robinson (Johnny Barnes) och Jake LaMotta (Robert De Niro) i Martin Scorceses ”Tjuren från Bronx” (1980). Foto: Park Circus
Det gör närmast fysiskt ont att se ”Tjuren från Bronx”, den bränner i ögonen med all dess visuella kraft. Michael Chapman låter kameran komma nära boxarna i ett svartvitt foto och vi kan se varje ansiktsrörelse och min hos dem medan de slåss. De kolliderar mot varandra som ursinnig tjurar medan svetten och blodet sprutar.
Åtta Oscarsnomineringar blev det och De Niro tilldelades välförtjänt en statyett för sin huvudroll som LaMotta.
Robert De Niro spelar Jake LaMotta i Martin Scorceses ”Tjuren från Bronx” (1980). Foto: Park Circus
Under inspelningen av sin 26:e studioplatta ”Oh, Mercy” (1989) tog rockpoeten och sedermera Nobelpristagaren Bob Dylan ledigt en kväll och gick på bio. Han såg ”Homeboy”, den nyzeeländske filmfotografen Michael Seresins första och enda verk som regissör. Dylan knockades av Mickey Rourke i huvudrollen som boxaren Johnny Walker. Rourke är magisk i filmen, han får ens hjärta att stanna med endast en blick.
”Homeboy” är en bortglömd pärla. Till Eric Claptons vemodiga blues får vi följa den mystiske Johnny som en kväll kliver av bussen i Asbury Park i New Jersey i full cowboymundering, helt malplacerad i nöjesstaden på östkusten.
Det är hans sista chans att lyckas som boxare. Han vet inte om det, men han är svårt hjärnskadad och ett hårt slag mot huvudet vid fel ställe kommer att räcka för att döda honom. Johnny är annorlunda och omgivningen tycker att han är märklig, förutom den korrumperade promotorn Wesley Pendergrass (Christopher Walken är enastående). En desperat man med tjusiga svidar, lent munläder och många kontakter, som i den nye boxaren ser en möjlighet att fly skulderna till den organiserade brottsligheten Asbury Park, och den varma Ruby (Debra Feuer) som driver ett litet tivoli hon ärvt efter sin döde far. På olika vis älskar Wesley och Ruby Johnny som i ringen väntar sitt ofrånkomliga öde.
Boxning som diskbänksrealism
Även om Scorsese fångade upp det episka berättandet i Viscontis ”Rocco och hans bröder” i ”Tjuren Bronx” var det först i engelsmannen Shane Meadows ”Twenty Four Seven” (1997) som boxningens kollektiva aspekter fullt ut utforskades.
Vi förs till ett typiskt arbetarsamhälle i Midlands där de redan uppgivna ungdomarna är ute och slåss på gatorna utan något hopp om en morgondag. Den gamle boxaren Alan Darcy (Bob Hoskins) var som dem när han var ung, men vill också att de ska kanalisera sin frustration och ilska i ringen. Filmen skildrar hur boxningen för dem samman och ger dem självförtroendet att inte bara överskrida sig själva utan också förändra samhället.
Meadows själv boxades som ung och växte upp i den lilla industristaden Uttoxeter i East Staffordshire som son till en långtradarchaufför. Inspirerad av inhemska diskbänksrealister som Arthur Clarke och Mike Leigh samt Scorsese har han efter ”Twenty Four Seven” berättat om den engelska arbetarklassen, framför allt i den moderna klassikern ”This is England” (2006).
Visst kan kvinnor boxas!
Ny mark bröt också Clint Eastwood med sin fyrfaldigt Oscarsbelönade film ”Million Dollar Baby” (2004). För första gången ser vi en kvinna i huvudrollen i en boxningsfilm på ett vis som äventyrar Oates tes att kvinnor inte hör hemma i ringen.
Vi får följa servitrisen Margaret "Maggie" Fitzgerald (Hilary Swank Oscarsbelönades för rollen) som begivit sig till Los Angeles för att försöka slå sig fram som boxare. Hon tränar för sig själv på det nedgångna gymmet Hit Pit som drivs av den bittre tränaren Frankie Dunn (spelas av Eastwood själv). Maggie vill gärna att han tränar henne, men Frankie som sörjer att han förlorat kontakten med sin enda dotter, vill av princip inte träna kvinnor, i synnerhet inte de som passerat 30-strecket. Men Frankies välmenande assistent, den gamle boxaren Eddie ”Scrap-Iron” Dupris (Morgan Freeman), övertalar honom att ta sig an Maggie.
Genom Frankies träning lyckas Maggie förverkliga sin potential och slår sig upp i rankningen inom amatörboxningen. Till slut är hon redo för en titelmatch inom professionell weltervikt med en miljon dollar i prispotten. Hon ska möta tyskan Billie "The Blue Bear" Osterman (spelas av den obesegrade holländska boxaren Lucia Rijker, kallad ”den farligaste kvinnan i världen”), en tidigare prostituerad känd för sin osportslighet.
Den då 30-åriga Swank hade fyra år tidigare slagit världen med häpnad och tilldelats en Oscar för sin roll som transmannen Brandon Teena i Kimberly Pierces moderna klassiker ”Boy’s Don’t Cry” (1999) och stod i sitt zenit som skådespelerska. Det var inte det Eastwood tvekade inför, utan hennes späda fysik. Swank fick gå upp åtta kilo muskler för att bli trovärdig i rollen.
”Million Dollar Baby” överskrider det klichéartade och melodramatiska genom Swanks och Eastwoods rollprestationer och den har jämförts med ”Rocky”, men är betydligt mörkare. Filmen är en tragedi om den brustna amerikanska drömmen som inte kan läkas av något annat än kärlek och medmänsklighet.
Livet är bara en metafor för boxning
Vid tiden kom givetvis också biografiska och historiska boxningsfilmer, som Norman Jewisons ”Hurricane” (1999) om medeltungviktaren Rubin "Hurricane" Carters dramatiska liv och Michael Manns ”Ali” (2001) om Muhammed Ali. Men bättre än dem båda är Ron Howards film ”Cinderella Man” om lätt tungviktaren James J. Braddock (spelas av Russell Crow).
Braddock slår sönder högerhanden i en match och får acceptera att han inte kan fortsätta med boxningen. Det innebär också ett hårt ekonomiskt slag mot familjen och Braddock tvingas tänka om och försörja den somstuveriarbetare. Trettiotalet gör entré i dess följe kommer den stora depressionen. Braddock får allt mindre arbete och familjen bor allt sämre och blir allt hungrigare.
Han får ett erbjudande om att börja med boxningen och börjar träna upp vänsterhanden för att sedan slå sig upp mot mästartiteln.
Styrkan i ”Cinderella Man” är hur väl och känslosamt Howard gestaltar tiden för depressionen och den desperation som människor drabbades av. Filmen spelades in i Toronto för en budget på nära en miljard svenska kronor och där återskapades miljöerna från 20- och 30-talets New York.
Det nya millenniets mest hyllade biografiska boxningsfilm är David O. Russells ”The Fighter” (2010) om weltervikboxaren Micky Ward (spelas av Mark Wahlberg) och hans äldre bror Dicky Eklund (Christian Bale).
Micky bor i Lowell i Massachusetts och har blivit en ”dörrmatta”, en sådan boxare som motståndarna besegrar för att ta sig vidare i karriären. Han blir alltmer frustrerad över att själv inte komma någon vart och funderar på om det är hans bror Dickys undermåliga träningsmetoder och råd som gör att han inte kommer vidare. För att komma över pengar låter han också sin lillebror möta allt för tunga och starka boxare.
Dicky är en gammal welterviktmästare i New England och hans främsta merit är att ha mött ”Sugar" Ray Leonard, som efter en 20 år lång proffskarriär anses vara en av de bästa boxarna någonsin. Den verklighetsfrånvände Dicky följs av ett filmteam som han säger gör en dokumentär om hans återkomst i ringen, men i själva verket ska berätta den tragiska historien om hans heroinmissbruk.
Men så träffar Micky bartendern Charlene Flemming (Amy Adams Oscarsnominerades för rollen) en kväll, en kvinna med sina egna krossade drömmar som ser hur livet rinner genom fingrarna. Hon får honom att fundera över om hans egen familj verkligen vill honom det bästa eller om han ska komma till sin rätt som boxare på egen hand.
”The Fighter” är en stark och öm skildring av Massachusetts arbetarklass, om människor vars liv sällan gestaltas i amerikansk film. Den spelades in på plats i Lowell och utmärker sig genom dess realistiska boxningsscener.
Wahlberg tilldelades rollen därför att han var god vän med Ward och kom från samma sociala bakgrund. Men filmens stjärna är Bale som på pricken återskapar Eklunds särskilda manér och sätt att tala i vad som brukar omnämnas som den främsta rollprestationen på den här sidan millennieskiftet. Bale omfamnar Eklunds inre monster och förmedlar odjurets skönhet. Mycket riktigt tilldelades han också en Oscar för rollen.
En av genrens allra finaste verk är Juho Kuosmanens vackra debutfilm ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016), som skildrar mötet mellan fjäderviktarna Olli Mäki (spelas av Jarkko Lahti) och Davey Moore (John Bosco Jr.) i Helsingfors 1962, en av de största idrottshändelserna i Finlands historia.
Fjäderviktarna Olli Mäki (Jarkko Lahti) och Davey Moore (John Bosco Jr.) möttes i Helsingfors 1962. Matchen skildras i Juho Kuosmanens film ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016). Foto: Folkets Bio
Olli Mäki (Jarkko Lahti) och managern Elis Ask möttes i Helsingfors 1962. Matchen skildras i Juho Kuosmanens film ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016). Foto: Folkets Bio
Olli är en amatörboxare från småstaden Kokkola i Österbotten. Han har upptäckts av managern Elis Ask (Eero Milonoff) en gammal boxare som ser stor potential i den timide Olli, trots att denne inte alls matchar Moores erfarenhet i ringen.
Olli Mäki (Jarkko Lahti) måste gå ner flera kilo i vikt inför mästarmöte mot Davey Moore. Foto: Folkets Bio
Jarkko Lahti spelar Olli Mäki i Juho Kuosmanens film ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016). Foto: Folkets Bio
Vägen till matchen är lång och svår. Olli är en tung lättviktare och måste gå ner i vikt från 61 till 57 kilo. Samtidigt följs Olli av ett filmteam som gör en dokumentär om honom och så måste han obekväm ställa upp på att gå på flotta middagar och charma sponsorer. Samtidigt har Olli på en väns bröllop träffat den vackra Raija (Oona Airola) som han blir alltmer förälskad i.
Olli Mäki (Jarkko Lahti) förälskar sig i Raija (Oona Airola) i Juho Kuosmanens film ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016). Foto: Folkets Bio
”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” spelades in i autentiska miljöer i Helsingfors med exklusiv klassiska svartvit Kosak Tri-X film för att ge filmen rätt 60-talskänsla. Fotografen Jani-Petteri Passi använde all film av det slaget som Kodak hade tillgänglig i Europa och USA.
Olli Mäki (Jarkko Lahti) och Raija (Oona Airola) i Juho Kuosmanens film ”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” (2016). Foto: Folkets Bio
”Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv” fastnar inte några av genrens klichéer, en fläckfritt och prestigelöst välspelad och förunderligt vacker film om livets kamp och kärlekens kraft. Fullständigt obegripligt att den inte tilldelades Oscarsstatyetten för bästa utländska film.
En betydligt mörkare film är Barry Levinsons ”The Survivor” (2021), ett biografiskt drama om den judiske boxaren Harry Haft (spelas av Ben Foster) som lärde sig slåss i dödsmatcher mot andra fångar i Auschwitz och sedan fortsatte som professionell boxare i lätt tungvikt Tyskland och USA efter andra världskriget.
Genom George Steel klara svartvita foto briljerar Foster i rollen som Haft och lyfter den Kristuslikt till något ömt och skönt i all dess grymhet och smärta.
De tio bästa boxningsfilmerna
Rocky (1976)
Tjuren från Bronx (1980)
Fat City - Chansernas stad (1972)
Rocco och hans bröder (1960)
Den lyckligaste dagen i Olli Mäkis liv (2016)
Knock-out (1949)
En hjälte (1931)
Homeboy (1988)
The Survivor (2021)
Ringmärkt (1962)